Hon är inte bara en av landets största författare, utan även den kanske mest ambitiösa. Sedan debuten för tolv år sedan har som släppt totalt 24 böcker: elva spänningsromaner, lika många barnböcker och två sakprosa.
– Jag förstår inte ordet perfektionism. Om jag hade lagt ännu mer tid på mina texter hade jag inte haft tiden att skriva så mycket, så är det ju. Samtidigt skulle jag aldrig släppa ifrån mig en bok som jag inte tyckte var jäkligt bra. Men det stannar där. Jag sitter inte uppe hela nätterna och jobbar om och om och om.
I slutet av förra året släppte hon sin tjugofjärde bok, deckaren "Stormvakt", om finansmannen August Strindberg som flyttar till Bohuslän och utan intention hamnar mitt i en stor polisutredning. Den första spänningsromanen i den nya deckarserien om protagonisten, som delar namn med den svenska litterära virtuosen, har redan sålts i över 100 000 exemplar.
Men för tolv år sedan visste ingen vem hon var. Och det kanske var lika bra, hon jobbade nämligen som analytiker på Säpo.
– Utifrån ser ju Säpo ut som det är ett jäkligt stekigt ställe, ascoolt och hemligt. Och hemligt är det, för all del. Det fanns mycket man inte kunde prata om där, till exempel vad jag gjorde för något. Men först av allt är det ju en myndighet med allt vad det innebär: långsamma processer, beslut och väldigt mycket vända papper. Jag blev uttråkad.
Den monotona vardagen kompenserades med barndomspassionen på kvällar och helger – nämligen skrivandet. Efter att ha släppt sina första tre böcker sade hon upp sig och ägnade sig åt författeri på heltid. Men inte helt utan hjärnspöken. Det var nämligen något Nyköpingsförfattaren Maria Gripe hade sagt till henne när hon var barn som lyckats etsa sig fast i huvudet.
Det var efter att, som 13-åring, ha vunnit en novelltävling i tidningen You & Libresse som hon skickade den till författaren för att få feedback och tips på hur man blev en bra författare. Det fick hon också – med ett nummer och en maning om att ringa.
– Hon frågade om jag hade tänkt på hur ensamt det här yrket är och berättade väldigt målande om vad ensamhet var. Hon bodde i Nyköping, hade nog inte så många författarkollegor i närheten och det fanns inte sociala medier. Det var en helt annan sak, och det skrämde mig då. Jag tyckte det lät så hemskt ensamt.
Men det har inte blivit någon avvikare av Kristina Ohlsson. Med en tydlig rutin med att skriva tio sidor per dag på ett kontorshotell har hon lyckats hålla sig ankrad i den "riktiga" världen.
– Jag skriver mina tio sidor och sedan går jag hem. Med tanke på att den största delen av min bekantskapskrets har helt vanliga jobb så sover jag och jobbar när de gör det. Så jag kan luncha med dem och äta middag med dem. Jag undviker också nattarbete, även om jag tycker att det kan vara mysigt. Det blir en helt uppfuckad dygnsrytm där det bara blir jag och texten.
Men hon har också inspirerats av barndomsidolen, berättar hon.
– Särskilt av de små greppen hon använder för att skapa spänning. Exempelvis Skuggserien som är väldigt suggestiv men innehåller enkla medel: kakelugnen som öppnar sig eller trägolvet som knarrar. Man behöver inte mycket för att skapa stor dramatik. Ibland känner jag att Maria Gripe knackar mig på axeln och säger: "Du, less is more" när jag tar i alldeles för mycket.