Trots att det genom åren snudd på haglat priser och stipendier över Åke Ericsons fotoprojekt menar han att just det här betyder någonting alldeles särskilt.
– Oftast får man ju ansöka om sina stipendier och priser själv. Men det här har bara kommit till mig. Det är dessutom inte ett renodlat fotopris utan ett kulturpris, det är extra roligt.
Hur det började har han berättat många gånger förr. Om mörkrummet på Strengnäs Tidning där han gjorde sina första lärospån. Om en läromästare som hela tiden krävde nya tag i fixeringsbaljorna. Hur han fick bassning, "gör om gör rätt" – men aldrig lät sig nedslås
– Min största styrka har nog alltid varit envisheten. Visst, jag ger upp ibland och går hem, men så svär jag lite och fortsätter iallafall. Det är sällan jag lägger ned något jag påbörjat.
Sedan han sade upp sin fasta anställning på Aftonbladet 1999 har han rönt stor uppmärksamhet bland annat för sin dokumentation av nunnorna på Selaön, Europas romer och de ensamkommandes flyktingarnas kamp för att få stanna i Sverige.
Eskilstuna-Kurirens kulturprisjury motiverar sitt val bland annat med att hans " bilder tar betraktaren med till miljöer och sammanhang dit vi aldrig eller sällan kommer, men som många har åsikter om".
Hur gör du?
– Vet inte, men jag har väl en förmåga att mer eller mindre flytta in när jag blir intresserad av något.
En sen kväll i Rumänien åkte han på stryk när han kom sättande med kamera till byfesten. Men morgonen därpå redde han ut alltihopa. Det slutade med att han blev bjuden på bröllop i byn.
För att ha kunna genomföra sina projekt har han ofta levt på minimal budget.
– Haha, jag har dragit på mig både skabb och svamp, för att inte tala om dubbelsidig lunginflammation, av alla erbarmligt dåliga hotell jag bott på. Min tjeckiske mentor fick förresten både lunginflammation och blodförgiftning när vi kröp runt på golvet i hans sommarstuga och letade efter rätt bilder till "Non grata".
Hur väljer du ämnen?
– Åh, det dyker upp nya idéer i huvudet hela tiden. När jag står i duschen, eller är på gymmet. En del är bra, andra mindre bra, måste jag väl erkänna. Jag brukar bolla med några kollegor innan jag sätter igång.
Vi träffar honom på Industrifacket Metalls tidning Dagens arbete i centrala Stockholm. Sedan ett par veckor är han tillbaka i den sorts miljö där allting en gång började, på en redaktion. Efter många som ensamvarg ingår han nu i ett arbetslag. I januari påbörjade han ett sex månaders långt vikariat, utvald bland över 50 sökande.
– Ska du sitta i kalsongerna och jobba där också? frågade min son när jag fick vikariatet. Han är ju van vid att jag går hemma och skrotar samtidigt som jag jobbar.
– Det är såååå roligt att vara på en redaktion igen. Särskilt en där det fortfarande satsas på bildjournalistik. Men också väldigt svårt. För prestationsångesten hänger som en mara över axeln, den släpper aldrig.
Häromveckan besökte han pappersbruket i Grycksbo för ett reportage om arbetsmiljö.
– Det är fantastiskt att få möta människorna som håller det här landet rullande. Jag är så glad att tidningen vågade ta in en 57-åring till en av de finaste fotograftjänster som finns just nu i Sverige. Det är en ynnest att få jobba här.
Prispengarna, 30 000 kronor, ska han använda till underhåll av sommarstugan i Bergslagen som han fick ärva efter sina föräldrar.
– Jag lovade mamma på heder och samvete att hålla den i skick. Och det är förbaskat skönt att åka ut i skogen när man vankat för länge på Stockholms gator.
Egentligen har inte Åke Ericson längre några kopplingar till Strängnäs sedan föräldrarna gick bort. Men jul betyder ändå alltid Strängnäs! För den firar han hos en vän från tidningstiden i stan.
– Ungarna har som tradition att åka med mamma till mormor och morfar och själv firar jag med gamla kollegan Agneta Berg.
Om du inte blivit fotograf?
– Jag tror jag de blivit en ganska bra logistiker i konflikthärdar. Jag har märkt att jag är grymt bra på att samordna när det kör ihop sig.
Men nu är det längesedan han rapporterade från krig och konflikter. För sönernas skull.
– Jag har lovat min exfru att hålla mig borta från riskfyllda uppdrag tills de är vuxna.
Nu har den yngste fyllt 17 och snart borde alltså vad som helst kunna hända. Men Åkes funderingar framåt handlar varken om krig eller utlandsresor – utan om svensk avfolkningsbygd.
– Jag är nyfiken på hur demografiska förflyttningarna påverkat de ungdomar som stannat kvar.