Tvärtom - han blev förvånad när Deckarakademin ringde och meddelade att han utsetts till 2017 års deckardebutant.
Det berättade författaren när han fanns på plats i Mariefreds församlingshem under lördagens litteraturfest för att berätta om uppföljaren: "1794".
– Jag hade ju inte skrivit en deckare utan snarare en hybrid, ett mellanting mellan en historisk roman och en deckare. Min förebild var Umberto Eccos "Rosens namn" som jag först fascinerades av som ung pojke när den kom på 1980-talet. När jag sedan läste om den i vuxen ålder insåg jag hur många olika dimensioner den har utöver att den är spännande. Det var en sådan typ av bok jag ville skriva. Jag var rädd för att den skulle riskera att falla mellan de båda genrerna historisk roman och deckare och att ingen alls skulle bli nöjd.
Han hade inte behövt oroa sig, för när hans manus, som tidigare refuserats ett par omgångar, slutligen gick i tryck började boken genast rusa uppåt på försäljningslistorna.
Därmed var det dags att börja fundera på del nummer två. För nu ville förlaget ha en trilogi. Det betyder att det så småningom kommer att dyka upp även en "1795" på bokhandelsdiskarna.
– Jag tänkte, "visst kan jag skriva en uppföljare, bara jag kommer på en historia att berätta."
Och det gjorde han så småningom efter en djupdykning i Sveriges och Stockholms 1700-talshistoria. Men den nya boken tar sin början långt utanför Sveriges gränser, nämligen på den västindiska ön Sankt-Barthélemy bland de Små Antillerna där Sverige en gång hade sin första och enda koloni.
– Sverige bytte till sig ön från Frankrike mot att fransmännen slapp betala tull i Göteborgs hamn. Med tiden blev ön ett nav för den transatlantiska slavhandeln.
Att skriva historiska deckare bjuder på en rad övervägningar. Hur autentiskt ska språket till exempel vara?
– Det här utspelade sig långt före du-reformen, men när jag lät mina huvudpersoner tala som på 1700-talet protesterade förlaget. Man måste anpassa språket för att få läsarna med sig.
Om sin egen läsning säger han att böckerna blev hans räddning.
– Jag var ganska nervös och rädd av mig som barn. Att läsa skräck blev ett sätt att processa det otäcka. Och nu skriver jag ofta om det jag är rädd för.
Trots att Niklas Natt och Dag lagt sig i vinn om att komma så nära den gustavianska tiden som möjligt har han fått klart för sig att åtminstone ett misstag begåtts.
– En av mina gestalter i "1793" äter krabbor från Östersjön och någon hade vänligheten att upplysa mig om att det inte alls finns krabbor i Östersjön. Men i "1794" får han ändå äta krabbor från just Östersjön en gång till. Det fick bli en liten grej.
Bekände Niklas Natt och Dag och gick sedan grundligt och gustavianskt till väga när han signerade sina böcker: Lacket till sigillet värmdes på ett tänt ljus innan det stämplades i böckerna!
Mariefreds litteraturfest hölls för femte året i rad och intresset var stort, bara några få biljetter fanns kvar till varje författarföreläsning. Susanna Alakoski fick till och med göra en extraföreställning med sitt program där hon berättade om sin senaste bok "Bomullsängeln" som är del ett i en romansvit på fyra böcker omkring den finska arbetskraftsinvandringen till Sverige.
Litteraturfesten arrangeras av Mariefreds bokhandel i samarbete med bland andra Mariefreds bibliotek, Svenska Kyrkan, Strängnäs Humanistiska förening och Strängnäs Kommun. Konferencier var Marie Hillblom, journalist bosatt i Mariefred, som påminde om vikten av att värna det fria ordet.
– Litteraturfesten är en glädjefest, men också en allvarlig fest. Tryckfriheten är grunden för demokrati och en rättighet som måste försvaras varje dag.
