Michaela Kaukinen har varit en kreativ person i hela hennes liv. Under en lång period trodde hon att textil, mode och design var hennes kall – men sedan hittade hon tatueringsvärlden och blev fast direkt.
Michaela Kaukinen, 34, är Eskilstunadottern som nyligen återvänt till stan efter nio år i Halmstad. Hon har arbetat heltid som tatueringskonstnär sedan 2014 och hennes konst vandrar idag omkring på tusentals människors kroppar runtom i världen. Men är det rätt att kalla henne konstnär?
– Det är självklart att vi tatuerare är konstnärer, men på ett helt unikt sätt. Vi jobbar på människohud och inte på papper, det går inte att sudda. Någon ska bära det du gör på sin kropp i resten av livet, säger hon.
– Utmaningarna med att tatuera jämfört med att till exempel rita är många. Man måste lära sig skillnaden på olika människors hud, motivets olika placeringar på kroppen. Att lära sig göra raka linjer på en människokropp är jättesvårt. Hygienaspekten är enormt viktig, och för att slutprodukten ska bli bra måste även kunden vara noggrann i skötseln av tatueringen under läkningsprocessen, säger hon.
Michaela Kaukinen var alltid kreativ som ung. Hon ritade och målade mycket, gillade att pyssla och sy. Att arbeta med textil var hennes stora passion innan hon fann tatueringsvärlden, och vid ett tillfälle hade hon siktet inställt på att studera mode och design på högskolenivå.
Tills hon fick låna en tatueringsmaskin och "gadda" en kompis.
– Det är ganska vanligt att folk har tatueringsmaskiner hemma och håller på för skojs skull, berättar hon.
– En dag fick jag testa att göra en liten tatuering på en kompis, jag minns att motivet var ett litet martiniglas. Efter det så var jag fast, jag släppte textilvärlden helt och började istället jobba mot att hålla på med tatueringar på heltid.
Efter nästan tio år i Halmstad är Michaela Kaukinen tillbaka i sin hemstad. Nu håller hon på att öppna sin första egna studio i Eskilstuna, och ser fram emot att få bygga upp relationen till en helt ny kundkrets.
Michaela Kaukinen bodde under den här perioden i sitt liv i Halmstad, där hon tatuerade sina vänner på fritiden. Hon sökte aktivt proffsens uppmärksamhet i hopp om att få gå en lärlingsutbildning hos någon – den vägen som de allra flesta i branschen går för att lära sig hantverket, förklarar hon.
– Väldigt fort så var det en studio i Halmstad som såg mina bilder och nappade. Det är inte ovanligt att lärlingar under lång tid bara får städa och titta på innan de får börja tatuera folk själva, men min chef trodde på mig och jag fick börja direkt, säger hon.
– Det var jäkligt nervöst i början. Jag kunde ha en bokning en vecka fram i tiden som jag tänkte på varje dag. En aspekt som är unik för tatueringskonstnären är att man märker varje kund för livet, och jag är väldigt noggrann och vill alltid göra mitt bästa. Jag tror att det är en av mina styrkor – jag tar varje kunds tatuering på blodigt allvar.
Michaela Kaukinen säger att många utgår ifrån att hon ska vara väldigt tuff när de ser hennes tatueringar. "Jag brukar säga att det är falsk marknadsföring – jag är egentligen väldigt mesig," skrattar hon.
Under åren i Halmstad skapade hon sig en kundkrets och en egen, unik stil. Idag gör hon sig redo att starta sin egen lilla studio i en lokal delad med en annan verksamhet i stan, och även om Eskilstuna redan har ett par etablerade studios så menar hon att det inte är ett problem – varje tatueringskonstnär har sin egen stil vilket gör att konkurrens om kunder sällan uppstår, lite på samma sätt som när en konstsamlare står och väljer mellan att hänga Basquiat eller Picasso på väggen. Tekniskt sett samma konstform, men två helt olika stilar.
Michaela Kaukinen säger att hon tror en av anledningarna till att det gått så bra för henne är för att hon aldrig tackat ja till något motiv hon inte känner sig säker på – då hänvisar hon hellre till en tatuerare som jobbar bättre i den stilen.
Finns det en stor efterfrågan på tatueringar i samhället?
– Ja. Jag har aldrig känt någon konkurrens, dels för att varje tatuerare är sin egen konstnär med sin egen unika stil, men dels för att tatueringar har blivit så accepterat i samhället. Flera av mina kunder är i äldre medelåldern, ibland dyker någons 80-åriga mormor upp, och idag är nog 80-90 procent av mina kunder kvinnor. Det är min förhoppning att alla studios i stan ska kunna rekommendera varandra och lyfta kulturen.
Hur är det att varje dag se sina konstverk vandra ut genom dörren och försvinna?
– Jag lägger ingen större vikt vid det, jag är bara glad och hedrad över förtroendet som varje kund ger mig när jag ska göra en tatuering. Att se hur glad en person blir över utsmyckningen på sin kropp är väldigt smickrande. Ibland rent av skriker de av lycka när de får se sin nya tatuering första gången, och det gör mig bara glad.