Vraken på Marsö, upptäckta några sjömil väster om Svärdsklova, hade i alla tider kallats för ”ryssbåtarna”. Herbert Johansson, född 1905, hade som alla andra hört historierna, även om ämnet inte vädrades i onödan inom familjen. Fadern, som var sträng och fåordig, ”höll hårt på att man skulle arbeta och ej prata om onyttiga ting”. För Herbert Johansson, och även hans bror, tycks förmaningen helt uppenbart ha varit kraftigt underställd historiernas dragningskraft. ”Onyttiga ting” var i sammanhanget alldeles för spännande.
Det rörde sig om två ryska vrak, en roddgalär och en krigsbåt, som av oklar anledning sjunkit vid Marsö i samband med rysshärjningarna 1719. Trots faderns förbud ägnade bröderna Johansson åtskillig tid åt att söka efter lösfynd bland vrakresterna. Det var inte utan framgång. Innan intresset falnade hade bröderna upptäckt flera fynd.
Bland det som var identifierbart syntes skedar, fat, och kanske mest uppseendeväckande – kanonkulor. Det senare skulle i efterhand bärgas i relativt stort antal för att sedan skänkas bort till intresserade. Till slut fanns det bara två kanonkulor kvar på Marsö, då i Herbert Johanssons ägo.
Historien finns i dag bevarad i Riksantikvarieämbetets källor. Via den digitala tjänsten Fornsök kan man läsa mer om fiskaren Herbert Johansson, som tillhörde sjätte generationen på Marsö, och ”ryssbåtarnas” öden. Det är ett exempel på en lokalhistorisk upptäckt där den ödesdigra sommaren 1719 kommer nära.
I dag har 300 år passerat sedan ryssarna härjade på den svenska ostkusten, från Gävlebukten i norr till Norrköping i söder. Minnet lever fortfarande kvar, inte minst i Trosa och Nyköping som drabbades hårt. För dåtidens befolkning var det en katastrof som vi bara kan föreställa oss. Det övergripande läget i Sverige hade dessutom varit katastrofalt redan innan den ryska flottan tog sikte på ostkusten. Landet var sargat. Det stora nordiska kriget hade rasat i nästan 20 år där Sverige legat i konflikt med Norge, Danmark, Polen och Ryssland. I november 1718 hade Karl XII stupat vid Fredrikstens fästning till följd av en kula i huvudet. Vid återtåget mot Sverige led sedan de svenska trupperna svåra förluster under general Carl Gustaf Armfeldt som inledde Karolinernas beryktade dödsmarsch. Det som skulle bli en effektiv genväg över norska Tydalsfjället resulterade i en mardröm där 4 273 karoliner frös ihjäl, nyåret 1719. Till råga på allt hade Sverige genomlidit en pestepidemi mellan åren 1710 och 1713 där en tredjedel av befolkningen dog. Landet var nu utfattigt, med en krigstrött befolkning som dog av sjukdomar, svält och kyla.
Så kom sommaren 1719. Enligt källorna var det ovanligt hett och torrt. Rysslands tsar Peter I var upprörd. Efter Karl XII:s död hoppades han på fred med Sverige. Tsaren lovade militär hjälp mot Danmark om Sverige öppnade upp för rysk kontroll över delar av Östersjön. Men fredsförhandlingarna förhalades av de svenska delegaterna. Drottning Ulrika Eleonora, kungens syster, som nu satt på den svenska tronen hade heller inte för avsikt att påskynda samtalen. Hon hoppades istället på hjälp från furstendömet Hannover mot den ryska fienden. Så blev det inte – istället togs de första stegen mot ett av Sörmlandskustens största trauman.
En som har studerat rysshärjningarna närmare är Björn Pettersson, antikvarie på Sörmlands museum. Han har skapat sig en bild över hur händelseförloppet såg ut.
– Vid den här tiden hade Sverige täppt till Finska viken för Ryssland. De ville ju härska över Östersjön men porten var mer eller mindre stängd. När Sverige inte ville godkänna villkoren under fredsförhandlingarna hotade tsar Peter med att skicka 40 000 beväpnade förhandlare till Sverige, berättar han.
På morgonen den 11 juli ställs allt på sin spets när en rysk flotta på över 200 båtar siktas på Ålands hav. Styrkan räknade visserligen inte 40 000 ”beväpnade förhandlare” men väl 26 000 beväpnade soldater. Flottan delar upp sig i en nordlig och sydlig avdelning där den senare påbörjar ett våldsamt plundringståg ner genom Stockholms skärgård. Den 21 juli bränner man ner delar av Södertälje och därefter, den 23 juli, rasar elden över Trosa. Dagen efter är det Nyköpings tur.
Vid det laget har stadsledningen fallerat. Landshövding Germund Cederhielm flyr istället för att organisera stadens försvar. Detta efter att ha infordrat hästar från delar av stadens invånare för att rädda sina egna ägodelar. Sett till det magra försvaret rådde total förvirring i de svenska leden. Bland officerarna, som kallats in från Stockholm, saknas lokalkännedom och i vissa fall kunskaper i svenska språket. De borgare som uppmanas att delta i försvaret är mer fokuserade på att rädda sina privata ägodelar och även bland bönderna är mantalet lågt. Några ställer motvilligt upp, illa rustade med jaktgevär, spjut och lieblad. Många flyr. Och nu kommer ryssen!
– De seglar på morgonen in via Skanssundet och lägger sedan till vid Branthäll. Där släpps trupperna iland vilka sedan fortsätter förbi Arnö, berättar Björn Pettersson.
Styrkan rastar i närheten av Ärila och bidrar i processen till en historisk namngivning. Som bekant känner vi i dag platsen som Ryssbergen. Marschen går vidare förbi Kilakastalen. I området har svenska trupper bränt ner Kungsbro över Kilaån, i ett försök att hejda fienden, men ryssarna passerar lätt via ett närbeläget vadställe. När styrkan når området kring Gumsbacken bjuder svenskarna på motstånd. Ryssarna blir anfallna av två trupper, bland annat under ledning av en lokalhistorisk kändis – karolinen Johan Löth, bosatt i Nyköping. Fienden stoppas tillfälligt och övernattar i området. Det värsta ligger fortfarande framför Nyköping.
– På morgonen den 25 juli passerar ryssarna Hållet där det finns uppgifter om att småstrider utbryter. Strax därefter kommer de in i Nyköping, berättar Björn Pettersson.
Staden är då helt utrymd. Ryssarna plundrar, bränner och förstör hela dagen inne i staden. Förutom värdesaker i gårdar och hus hamnar större delen av stadskassan i ryssarnas händer, totalt 5 288 daler silvermynt. I Alla Helgona kyrka bryter man sig in i sakristian och tar en förgylld silverkanna, en förgylld kalk, en oblatask av silver och fyra ljuskronor. Allt som är användbart förstörs, järnspisar slås sönder och kanoner kastas i vattnet. På kvällen anländer de ryska galärerna till Nyköpings hamn där manskapet kallar på soldaterna med trummor som ljuder över staden. Plundringen är över. Det hela övergår till total förödelse när styrkan sätter Nyköping i brand innan avfärden. Nära nog allt står i lågor – hus, gårdar och torp brinner, Nyköpingshus brinner, Rådhuset, länsresidenset och Nicolaikyrkan brinner, så också kvarnar, sädesmagasin och lador.
När elden lagt sig morgonen den 26 juli är Nyköping reducerat till aska och ruiner. De enda byggnader som har klarat sig är Kungstornet, Alla Helgona kyrka, Västra klockstapeln och en gård på Väster. För Nyköpings äldre invånare kan man tänka sig att branden blev särskilt tärande. De hade ju redan sett sin stad brinna i samband med den stora stadsbranden 1665. Och den här gången hade lågorna slukat hembygden med en ännu större girighet.
– Staden blev mer skadad av den här branden. Det enda som fanns kvar av husen var skorstensstockar, allt annat var nedbränt. Man fick börja om från början igen, säger Björn Pettersson.
Vid en sammanräkning rapporteras drygt 400 hushåll vara förstörda. Det finns däremot inga uppgifter om att någon ur civilbefolkningen ska ha dödats av de ryska styrkorna. Värt att påpeka är också att redan innan Nyköpings stad plundrades och stod i lågor hade skärgårdsbefolkningen redan lidit svåra kval, helt utlämnade och utan hjälp från Kronans försvar – trots år av inbetalda skatter.
Så hur har rysshärjningarna påverkat oss i modern tid? Vi vet att det fanns en uttalad rysskräck redan innan tsar Peter lät sin ursinne rasa över ostkusten, men rädslan cementerades efter 1719. Uttryck myntades som används än i dag.
– Det dök upp platsnamn, Ryssbergen bland annat, och även talesätt, ”ryssen kommer” och ”är du helt rysk?”. Så visst lever det kvar, säger Björn Pettersson.
På Herbert Johanssons Marsö kan de ryska kvarlämningar rent av ha smält in i bebyggelsen. Enligt Riksantikvarieämbetet har vrakdelarna sannolikt använts som virke vid reparationsarbeten och brobyggen. Det finns även uppgifter om att vissa vrakdelar fraktades in till Nyköping 1913 i syfte att tillverka chiffonjéer. Tänk på det om du av en händelse har en sådan pinal ståendes där hemma. Vem vet, den kan vara rysk.
Fotnot: Källorna till det här reportaget kommer från Riksantikvarieämbetet, Sörmlands museum, museet HAMN i Nacka, Nyköpings historia 1 och Nyköpings stads historia 2.