"Det var ett fantastiskt ställe att växa upp på" säger konstnären Niklas Mulari om Skiftinge. Hans "Planteraren" är ett barn som vattnar och vårdar.
– Det här är mina gamla hoods, säger Niklas Mulari, konstnären bakom den fem meter höga skulptur som nyligen landade i rondellen: ett jättebarn gjutet i aluminium med vattenkanna i händerna och en ryggsäck fylld med växter.
Niklas Mulari tog hem Eskilstuna kommuns upphandling av konstärlig gestaltning till Skiftinge handelsområde. Medtävlare var bland andra duon Bigert & Bergström som just nu ställer ut på Eskilstuna konstmuseum.
– Jag var glad bara över att få vara med. Jag tänkte på allt jag fått av Skiftinge.
Det var här, i ett av hyreshusen som Niklas Mulari bodde mellan fyra och femton års ålder.
– Ett typiskt miljonprogramsområde, säger Niklas Mulari.
Sedan börjar han fundera över varför "miljonprogram" nästan förvandlats till ett negativt ord.
– Det var ett fantastiskt ställe att växa upp på. Bara man gick ut på gården fick man vänner. När man blev större gick man vidare till nästa gård. Vi hade alltid lekkamrater. Och varandra. Det är så jag minns det: att man tog hand om varandra i Skiftinge.
Niklas Mulari har utsmyckat en hel lång rad rondeller och trafikplatser. Den som passerat genom Katrineholm har säkert lagt märke till "Blåklockan", "Det lilla är det stora" eller "Körsbärsblomman". I Oxelösund finns "Vitsippan" - och i Trondheim "Maskrosen".
"Blåklockan" i Katrineholm.
Varför så många gigantiska växter?
– Det började med ett skolarbete på konsthögskolan i Trondheim. Uppgiften var att försöka göra ett köpcenterområde mer attraktivt. Kommunen valde sedan att realisera tre av projekten. Vår tio meter höga maskros var ett av dem. Maskrosen är en sorts kommentar till handelsplatserna som poppar upp som ogräs. Ibland försvinner de, bara för att poppa upp på ett nytt ställe. Skulpturerna måste vara stora för att synas i de här miljöerna. Det är så mycket annat som konkurrerar. I Skiftinge är det reklamskyltar, som för Biltema.
"Planteraren" bär på en vattenkanna.
– Ja, det är ett barn som går runt och vattnar, vårdar och tar hand om. Barnet är en symbol för utveckling och den fria tanken. Det finns en koppling till miljöfrågorna också. Och framtiden. "Planteraren" bygger vidare på "Det lilla i det stora", barnet i Katrineholm som sträcker fram en blomma. De där små vardagsgesterna, de vill jag lyfta fram. De betyder mycket. Att barnet står på en sockel lyfter upp det ytterligare. Det pekar uppåt och framåt.
Niklas Mularis föräldrar kom som arbetskraftsinvandrare från Finland på 1970-talet. Niklas föddes i Oskarshamn innan de flyttade vidare till Eskilstuna. Som barn gillade han att teckna, men att bli konstnär var inget han funderade på.
– Jag var en typisk sportkille. Fotboll, innebandy, hockey, boxning med mera. På gymnasiet gick jag livsmedelsteknisk och på somrarna jobbade jag på byggen.
"Körsbärsblomman" i Katrineholm.
Hur hamnade du i konsten?
– Min vän Aleksi gjorde arbetsprover för att komma in på folkhögskolans konstlinje. Jag hängde på och skickade också in en ansökan. Båda kom in. Då ville jag bli möbeldesigner men kom inte in. Istället hamnade jag på Nordiska konstskolan i Finland. Sedan fortsatte jag på Kunstakademiet i Trondheim och Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Därefter fick jag ett tvåårigt arbetsstipendium i en fantastisk ateljé i rådhuset i Oslo. Min nästa plan var att flytta till Köpenhamn. Men på invigningen av "Blåklockan" träffade jag Amelie som fotograferade för Katrineholms-Kuriren...
Den tio meter höga "Maskrosen" står i Trondheim och var Niklas Mularis första blomprojekt när han gick på konsthögskolan i staden.
Hur var det att flytta tillbaka till Eskilstuna?
– Lite limbo. Men idag trivs vi verkligen här. Vi kunde ha hamnat var som helst i Sörmland, men hittade ett charmigt hus i Torshälla.
Du har fortsatt att snickra?
– Ja, jag har i stort sett jobbat med allt inom bygge, jag trivs att jobba med händerna. Det är väldigt brett och kräver kreativa lösningar, precis som när man gör skulpturer. En skiss, javisst, men hur ska den omsättas i verkligheten? Nu har jag både konst och bygg i firman. Dessutom är jag brandman på deltid.
Konst och bränder - finns det likheter?
– Man måste vara kreativ som brandman också. Jag är jour sju dagar i månaden. Ateljén ligger precis bakom brandstationen. Blir det larm släpper jag allt och ger mig iväg. Det är en spännande kontrast.
Beskriv dig själv med fem ord.
– Lojal, envis, lättsam, mångsidig, kreativ.
Vad gör du ensam en ledig dag?
– Då är jag helst i naturen. När jag bodde i Norge blev det mycket fjällvandring. Det var så enkelt där. I Osla var det bara att ta tricken till Holmenkollen så var man på fjället. Nu kanske jag tar min mountainbike och åker en sväng.
Något du är extra nöjd med?
– Mina barn.
Du är allsmäktig för en dag. Vad gör du först?
– Oj, går på vattnet och funderar på allt jag skulle kunna göra,
Varför på vattnet?
– Jag skulle inte vilja vara Gud, det är ett för stort ansvar. Att vara Jesus verkar mer lagom. Medan jag går planerar jag vad jag ska göra. Precis som jag gör när jag samlar tankarna under mina löpturer.
Vad äter du vid din sista måltid?
– Nybakade kardemummabullar med kall mjölk.
Bakar du dem själv?
– Ja, väldigt goda kardemummabullar. De går åt hela tiden, det blir aldrig några kvar i frysen.
Vem, levande eller död, skulle du vilja bjuda på middag?
– Min pappa som gick bort när jag var 14 år. Det gick så fort jag hann aldrig förstå vad som hände. Han var vara bara sjuk någon månad. I tonåren är man upptagen av så mycket annat. Tankarna om honom finns alltid hos mig nu,
Det bästa med att vara konstnär?
– Friheten. Ingen bestämmer över en. Men inspirationen kommer inte av sig själv. Ju mer jag håller på desto effektivare blir jag.
Din största utmaning i livet?
– Att värdera saker rätt. Och inte bry sig om sådant som är oviktigt. Just nu är mitt fokus på barnen, jag prioriterar dem. Livet handlar inte om pengar. Utan om tiden. Och vad vi gör med den.
Ditt allra sämsta köp?
– En diskmaskin jag köpte på rea för att spara pengar. När jag installerade den ett år senare gick den sönder efter två veckor. Och då hade garantitiden gått ut.
Okända sidor?
– Kanske att jag gjort sju maraton, tre av dem i Berlin. På en tiden sprang jag under tre timmar. Men sedan fick jag familj och livet förändrades. Jag tränar löpning och styrketräning nu också, men inte lika mycket.
– Och så älskar jag kaffe. Min första espressomaskin köpte jag redan 2001. Det var en impulsgrej i Amsterdam på bakfyllan efter några dagars festande. Det låg en kaffebutik precis utanför hotellet och jag tog mina sista pengar. Sedan har det fortsatt. Nu har jag en som kostar mer än vad jag egentligen har råd med.