Hon har både myntat och broderat uttrycket "En kvinna som vill ligger inte still" och är en av våra skarpaste debattörer av sexuella övergrepp och mäns våld mot kvinnor.
I många år drev hon på för en samtyckeslag: 2018 antogs den av riksdagen.
Hennes storstäljande spänningsromaner utgår från verkliga rättsfall och speglar hennes engagemang för kvinnor i allmänhet och kvinnliga brottsoffer i synnerhet.
Vi ses i hennes kombinerade fritids- och skrivarstuga en bit utanför Eskilstuna. Här, intill åkerkanten och med gångavstånd till sjöns badbrygga, har hennes senaste deckare, "Dockorna", till stor del kommit till.
– Det är så lagom långt hit. Tillräckligt nära för att köra hit på en timme. Och tillräckligt långt för att jag ska kunna säga "Sorry, jag är på landet".
Grunden till flera av hennes böcker finns i sommarstugans rabatter, påstår hon.
– Det finns inget bättre än att klippa, gräva och rensa här och samtidigt låta en historia mogna fram. Jag kan titta på en rosenbuske och tänka :" Det var när jag ansade den som just den historien dök upp"
"Dockorna" tar upp rättssystemets oförmåga att förstå att en kvinna som utsätts för övergrepp kan vara så skräckslagen att hon inte klarar att göra motstånd. Men också den allra senaste DNA-tekniken som gör det möjligt att hitta både brottslingar och okända släktingar.
– Dubbelmordet i Linköping löstes bara en vecka innan boken skulle ut, men jag hann skriva om efterordet.
Att #metoo fick så stort genomslag beror på igenkänningens kraft, menar hon.
– Alla, precis alla, kvinnor känner igen sig. Nyligen snackade jag med två unga tjejer från Moçambique, de sa "vi har exakt samma erfarenhet".
Ser vi en backlash?
– Absolut. I Sverige har det blivit en olycklig sammanblandning av #metoo-journalistiken och kvinnornas vittnesmål. Det har talats om att media gått för långt och hängt ut folk. Men det är ju en helt annan sak än att kvinnor för första gången vågar berätta öppet om hur de bemötts. En kvinna som vittnar har inget ansvar för en löpsedel som en redaktion väljer att publicera.
– I stort ser jag fler positiva förändringar än en backlash. Det handlar om en ny förståelse i rättsväsendet för sexualbrott och våld mot kvinnor. Det finns inte längre en given mall för hur en våldtagen kvinna ska bete sig. För vem kan veta hur man reagerar vid ett terrorattentat eller något annat chockartat? Ingen tror väl att en bankkassörska egentligen vill bli rånad om hon börjar fnissa hysteriskt under ett väpnat rån?
Hennes sommarprogram 2018 var ett av det årets mest lyssnade. Samma höst fyllde Mia Skäringers "No more fucks to give" arena efter arena trots att många kvinnor fortfarande tvekar att kalla sig feminister.
Hur ska detta tolkas?
– Framförallt som att mycket få kvinnor inte är feminister i hjärtat. Det finns en bild av hur feministisk kamp ser ut, att det skulle handla om en massa manshatare som går i demonstrationståg och så. Men #metoo handlade om gemensamma erfarenheter av att bemötas av sexistiska kommentarer och få sin kompetens nedvärderad utifrån kön. Det har ett stort antal kvinnor varit med om.
Du räds inte att ta debatten. Hur pallar du?
– Jag går inte runt och känner mig som Kajsa Kavat. Men jag inser att jag är ganska orädd. Jag har hållit på med detta i över 20 år. Jag vet vad jag pratar om. Det är knappast någon som tänker "oj, va modigt" när en man pratar om frågor han kan. Saker är åt helvete, tjejer blir våldtagna och mördade när de försöker lämna sina relationer för att mannen inte klarar att ta ett nej. Hur kan man inte vara arg? Jag tycker man ska våga kalla det kvinnohat.
Var kommer hatet ifrån?
– En djupt liggande känsla av otillräcklighet. Men också en myt om att män har rätt till sex. Alla vill väl hitta någon att ha sex med, men det är ingen mänsklig rättighet. Jag märker när jag tittar på en del rättsfall, på IS och på Breivik, att det ofta handlar om män som anser att de förvägrats något. Genom världshistorien har män haft rätt att köpa sex eller skaffa sig en fru att kräva sex av. Inom äktenskapet har våldtäkt inte varit något brott - så var det i Sverige fram till 1965. Nu lever vi i en ny era. Sex ska bygga på samtycke och den kittlande vetskapen om att om båda vill så blir det så mycket roligare.
" En kvinna som vill ligger inte still"?
– Jag är jätteglad över att det uttrycket spritt sig. Det sammanfattar så mycket av det jag står för. Manliga ursäkter som "jag trodde hon ville för hon bara låg där" accepterats inte längre i svenska domstolar. Det bygger på en gammalmodig syn på kvinnlig sexualitet. Men det handlar inte bara om rätten att säga nej. Utan lika mycket om rätten att säga ja - utan att bli kallad en massa saker. En kvinna som gillar sex är ingen hora.
Som kriminalreporter på SVT bevakade hon en rad uppmärksammade rättsfall gällande våld mot kvinnor. Fortfarande läser hon förundersökningar och besöker rättegångar för att skaffa underlag till.
– Sedan komprimerar jag tre-fyra fall till ett. Ibland är det intressant att gå ned på detaljnivå och berätta hur det fortfarande går till. Som att anhöriga till en knivmördad kvinna får frågan av polisen om de vill ha tillbaka knivarna. Att det faller på de anhöriga att rengöra lägenheten efter ett mord. Städfirmorna säger oftast nej. Eller att olycksfallsförsäkringen inte gäller om du blir misshandlad och lever ihop med gärningsmannen. Blir du utsatt för våld utomhus på väg hem utgår däremot ersättning. The devil is in the detail, liksom. Men då menar jag inte de snaskiga och blodiga detaljerna, dem försöker jag undvika.
Vi behöver inte mer sånt ?
– Vi har blivit så vana att vi knappt tänker på att det i nästan varenda tv-deckare ligger ett snyggt arrangerat naket kvinnolik med en grupp påklädda manliga poliser i en ring runt. Jag vet hur det ser ut på en mordplats och inte fan är det sexigt inte. Men vår tids ikonbild av ett mordoffer är en blodig kvinna som är vacker in i döden. Någonstans speglar det en sjuk föreställning om att en kvinna är bäst när hon är död.
Katarina Wennstam började sin författarbana med reportageboken "Flickan och skulden: en bok om samhällets syn på våldtäkt". Egentligen har hon fortsatt att skriva om samma ämnen, men nu i spänningsromanens form.
– Jag märker att jag når ut på ett helt annat sätt med en deckare än med en reportagebok. Med en deckare är chansen större att bli läst även av dem som inte redan är frälsta.