Ända sedan hon var barn har Eva Wesslén ständigt fascinerats av skogen och att gå på spännande expeditioner ut i vildmarken.
Jag trampar genom en ljus vårskog på norra Fogdön utanför Strängnäs. Framför mig har jag Eva Wesslén, skogsentusiast sen barnsben och amatörarkeolog. Omkring oss bildar träden ett eget rum. För henne är skogen en plats att söka efter människans förflutna på. Bosättningar, borgar och beteshagar. Och gravar.
I byn Rällinge på Fogdön finns traktens största gravfält med 225 gravar från järn- och bronsåldern.
Skogen är starkt kuperad, nerhuggen i många omgångar. Storträden är få men landskapet desto mer dramatiskt. Det är som att istiden gav upp just här och bara släppte ifrån sig all bråte.
En blockvärld, skrev Harry Martinson: ”Mitt i denna skogens kammare står urtidsblocket som ett stadigt skänkskåp”, lyder ett par rader ur diktsamlingen ”Tuvor” från 1973.
Samma förefaller gälla på norra Fogdön. Folk i trakten kan vittna om hur det säger klonk var man än man sätter spaden i backen.
– Det är fint med tallarna som står som tända ljus härinne, säger Eva Wesslén och blickar upp.
Långa limpor av ändmorän och stenbräm bildar dalgångar i skogen. Där står tjugometersgranarna och vilar, en del tjocktallar har nästan pansarbark och grenar som slagits mot väder och vind.
– Det är något mystiskt med skogen också, något lite besjälat, säger Eva Wesslén. Man blir lite berörd i hjärtat av vissa platser här, det är så vackert.
Upplevelsen är hon inte ensam om, 94 procent av svenskarna söker sig till naturen för att hitta harmoni, skriver religionshistorikern David Thurfjell i boken ”Granskogsfolk”. Där utforskar han skogens existentiella betydelse för svensken.
– Jag kan visa att det som gör svenskar lugna i naturen är att de förväntar sig det, säger David Thurfjell.
Religionshistorikern David Thurfjell har skrivit boken "Granskogsfolk" om svenskarnas existentiella förhållande till naturen.
– De har lärt sig att naturen ska ha en lugnande, magisk effekt. Det här blir särskilt aktuellt under den pågående coronapandemin när människor tvingas att isolera sig.
Bokens titel är tagen från Harry Martinsons dikt Furan:
Vi uppsöker gläntornas ljus
och bor till en del i städer
där vi får för oss
att vi är oss själva.
Ändå är vi vad vi är
ett granskogsfolk
och med gran skall vi myllas.
Dikten tycks antyda att våra moderna liv är förställda, att en vemodig saknad efter skogen finns där, oförlöst.
Naturen blir en tilltalande inramning av det man uppfattar som det goda med livet, menar Thurfjell.
I ”Granskogsfolk” har han intervjuat 72 svenskar om deras förhållande till skogen. Han menar att svensken har ”en i tystnad höljd djuprelation till naturen”. Han kallar inte upplevelsen för religiös, snarare existentiell.
Boken "Granskogsfolk" av religionshistorikern David Thurfjell utkom i somras mitt under brinnande pandemi då svenskarna sökte sig ut i skogarna.
Träden i skogen upplevs av många som omhändertagande och skyddande – ett tryggt rum, en omslutande famn. ”Här rör sig tiden med tunga pustar”, som Harry Martinson skrev.
Det vanliga stressiga livet – inte sällan i staden – bleknar bort när man kommer till skogen, inför mötet med ett större sammanhang och ger därmed en känsla av det autentiska. Av det ursprungliga, av vad det är att vara människa. Thurfjell talar om ”ett besök i en ordlös annanhet”, en paus från det vanliga livet.
I denna tillvaro får Eva Wesslén plötsligt syn på något.
– Ser du att det är en grav här, man får blick för det efter ett tag.
En liten överväxt kulle med stenblock kikar fram ur mossan.
– Du står vid gravens rand, det uttrycket är det ständiga skämtet bland arkeologer, skrattar hon och tittar på gravhögen.
Eva Wesslén är inte vilken skogsentusiast som helst. I 30 år deltog hon i den så kallade Kräpplagruppen för att få till ett naturreservat i en gammal betad 1700-talsskog i Rågsved söder om Stockholm. Genom envis kamp mot byråkrater lyckades det.
Skogen i Rällinge besöker hon flera gånger i veckan.
– Det är kul att bara spana efter nya platser, inte bara fornminnen. Det är lite expedition att gå ut i skogen, man vet aldrig vad som väntar, det är spännande. Ett äventyr.
Men skogen kan också innebära ett hot, vara skrämmande, inte minst för människor från andra kulturer än den svenska, menar David Thurfjell.
”Vad jag hatade skogen”, utbrister en av karaktärerna i Karl Ove Knausgårds senaste roman ”Morgonstjärnan”. Där framträder skogen som en plats för mord, mörker och övernaturliga fenomen, ja, rentav som själva dödsriket.
Selma Lagerlöf skrev ofta om skogsdjupet, hennes ord för det opejlade, både hos människosjälen eller terrängen. Hos Lagerlöf är skogen en paradox, menar Kerstin Ekman i boken ”Herrarna i skogen” från 2007; dels förvildningens och barbariets domän, dels en plats att leta efter oskuld, renhet och tro. Ekman beskriver skogen som ett människans "förvandlingsrum".
Man får anta att det är detta förvandlingsrum som även Knausgård refererar till i sina mardrömsaktiga skogar där dödsupplevelser antar bibliska och mytologiska dimensioner.
En författare som själv blivit skogsbrukare är Axel Lindén. Förra året utkom hans essäbok ”Tillstånd”, ett vittnesbörd om hur det är att äga skog, vara ekologiskt medveten och samtidigt motsätta sig det moderna skogsbrukets kalhuggning och industriella produktion.
Ekonomisk realitet är en sak, kunskap om naturen något helt annat, inser Lindén.
Han bestämmer sig för att gå sin egen väg – och får mothugg.
”De tycker att jag ska ta bort alla träd här. Skogsbolagen, alltså”, skriver han. ”Men jag tänker bara ta ut lite grann. Skörda, men ändå ha skogen kvar.”
Lindén går långa promenader i sin skog och vill aldrig riktigt gå hem, han utforskar sina egna marker lika mycket som idén om skogen. Fäller noga utvalda träd, bökar runt med traktor och häst, lär sig. Arbetet blir ett sätt att hantera tillståndet; den ekologiska katastrofen och familjens privata katastrof.
Skogen slår an någonting djupare hos honom, precis som Thurfjell är inne på i ”Granskogsfolk”.
Men Lindén har visioner, ideal. Föreställer sig en ny typ av skog, bortom monokulturen, en skog som återigen är oöverskådlig och obegriplig, en ny mångfald: ”Ursprunget är framtiden”.
Eva Wesslén söker vidare efter människans ursprung på Fogdön.
– Här kommer man till en amfiteater, säger hon.
Eva Wesslén är ute i skogen flera gånger i veckan. Hon är amatörarkeolog och söker ständigt efter spår från människans forntid. I Rällinge på norra Fogdön utanför Strängnäs finns ett stort gravfält.
En väldig båge av stenrösen sluttar ner mot gransvackan och mycket riktigt, det skulle kunna användas som läktare till en teaterföreställning.
– Skogen väcker upptäckarglädjen, så har det alltid varit för mig. Även som barn var jag mycket i skogen och det väcker något inom mig nu också.
Vid en stor gran intill några gravrösen slår hon sig ner, blandar lite snabbkaffe i en mugg, njuter.
Just där skönhet och död förenas mellan träden. I skogsdjupet.