Höet bärgas i Hålåsens tappning. Ofta var figurerna mitt uppe i vardagssysslor som Albert Bengtsson själv väl kände till.
Men likheterna är flera. Båda satt i snickarboa och täljde trägubbar. Båda prisades vid en typ av industriutställningar som var vanliga under 1900-talets första hälft.
Och båda skulle ha kunnat inspirera Astrid Lindgrens historier om Emil i Lönneberga och hans trägubbar. När det gäller smålänningen Axel är han till och med en trolig förlaga. På Döderhultarmuseet i Oskarshamn finns att läsa att Axels mamma försökte skicka sonen till Amerika. Och att hans pappa var ordförande i kommunalnämnden - precis som Emil så småningom skulle bli...
Medan Axel Pettersson blev snudd på världsberömd via utställningar i Paris och Chicago så höll sig Albert Bengtsson helst hemma på Hålåsen, ett litet jordbruk i Öja åt Kungsörskanten till.
Men spåren av hans snidande finns kvar i Västra Rekarne församlings fyra kyrkor. Ljuskronor, ljusstakar, krucifix, processionskors - och en spegel med rävar i ramen.
Vid brunnen. 1929 uppmärksammades hans slöjdande med diplom och silvermedalj. Men han brydde sig aldrig om att hämta priserna utan höll sig på Hålåsen.
Albert Bengtsson föddes på Hålåsen 1890. Han förblev ungkarl men flyttade ut i brygghuset som han inredde till bostad, ateljé och galleri.
Där täljde han sin konst: gubbar och gummor, hästar och kor, grisar och höns. Ofta var figurerna mitt uppe i vardagssysslor som Albert Bengtsson själv väl kände till: hugga ved, skörda gräs, såga virke eller hinka upp vatten ur brunnen.
1929 uppmärksammades han med diplom och medalj på industriutställningen i Västerås.
Mjölkko vid vattenkaret. En stor del av sin samling hade han donerat till Öja församling i god tid före sin bortgång.
Han brydde sig inte om att hämta priserna, men Sune Wiman, kyrkoherde i Öja fick upp ögonen för Hålåsen och beställde en rad verk till kyrkan.
Första uppdraget var ett tre meter högt processionskors. Sune Wiman ritade och Albert Bengtsson täljde.
Den som någon gång lyssnat till en långrandig predikan i Öja har knappast undgått att fästa blicken på den vita duva som svingar sig en bit upp över prelatens huvud - en typisk "Albert i Hålåsen".
Vedsågning. Syskonskaran på Hålåsen var stor och flera av dem, bland annat Albert Bengtsson, stannade på gården hela livet.
Sniderierna finns fortfarande kvar till beskådan i kyrkorna. Men hans insats för ”allmänna linjen” har väder och vind suddat ut.
Länge stod en liten skog av vita träkors på Öjas kyrkogård. De var en service Hålåsen höll mindre bemedlade med, de som inte hade råd med gravsten och hamnade på den del av kyrkogården som kallades ”allmänna linjen”. För en billig penning ordnade han ett vitt kors i trä.
Ett sådant fanns också på Hålåsens egen grav, tillverkat av honom själv i god tid före hädanfärden i december 1968.
Numera finns delar av hans trägubbe-samling på Skogsgläntans äldreboende i Alberga.