Det säger Eva Bonde som nu belönas med Sveriges största historiepris för tidskriften med fokus på kvinnohistoria.
Sedan 2015 har Historiskan i fyra nummer per år lyft fram fascinerande kvinnor, kända och okända, som sällan skymtats eller helt glömts bort i traditionell historieskrivning.
Initiativtagare och chefredaktör är Eva Bonde som efter en examen i historia arbetade som journalist på en rad historiska tidningar. Under hennes tid som chefredaktör för Allt om historia väcktes idén att göra en tidning inriktad på kvinnohistoria.
– Förlaget gav redan ut nischade titlar som Militär historia och Populär historia - så varför inte också en om kvinnohistoria? Gehöret var måttligt, men vi skapade en Facebook-sida för att undersöka intresset. Gensvaret var enormt och vi gick vidare med ett provnummer.
Men sedan stod det klart att ägarna och Eva Bonde hade olika syn på fortsättningen. Så hon sade upp sig och drog igång Historiskan på egen hand.
Det var djärvt!
– Ja, men jag hade inget annat val just då. Min far och enda kusin hade nyligen gått bort, min dåvarande arbetssituation var ohållbar, jag mådde dåligt psykiskt och var tvungen att ägna mig åt något som kändes meningsfullt. Att göra en tidning om kvinnohistoria var ett drömjobb som jag inte ville skulle glida mig ur händerna.
Hur hittar du "grejerna"?
– Redan när jag arbetade med de andra tidningarna kom förslag på kvinnor att skriva om, men de fick aldrig plats. Jag insåg vilken brist det är på kvinnor i historien. Vi får fortfarande förslag från frilansare, men jag håller också koll på avhandlingar, läser böcker och lyssnar på poddar.
Tänkte du på att det saknades kvinnor det när du läste historia?
– Nej, det är så jag skäms, men jag var inte så medveten då. Någon enstaka kurs lyfte fram kvinnor, i övrigt var det mesta mansdominerat. Men har man ögonen öppna behöver man inte leta länge efter kvinnliga perspektiv på historien.
Du funderade aldrig själv på akademin?
– Nej, den kändes främmande och elitistisk, jag kommer från en annan bakgrund, med rötterna i arbetarklass. Dessutom ville jag skriva friare än vad man tillåts göra i universitetsvärlden, så jag satsade på en journalistutbildning.
Får ni in tips även från forskarvärlden?
– Mycket lite. Känslan är att populärvetenskapligt skrivande inte har särskilt hög status där. Kanske håller det på att ändras bland yngre forskare som inser att de behöver nå ut med sina rön och inte bara skapa för sig själva. Kvinnohistoria har ju funnits som en vetenskap på universiteten sedan 1960-talet. Men väldigt lite har nått ut till skolböckerna.
Nämn en historisk kvinna du fastnat särskilt för?
– Då säger jag Elma Danielsson, den allra första kvinna som kommer att få en staty här i Malmö. Hon var en socialdemokratisk pionjär men är mest känd som Axel Danielssons hustru. Han grundade tidningen Arbetet - men Elma Danielsson arbetade också på tidningen och drev den på egen hand när Axel satt i fängelse för tryckfrihetsbrott. Det var faktiskt efter ett medborgarförslag från mig som ledde till en staty över Elma Danielsson.
Vad innehåller nästa nummer ?
– Väldigt mycket. En artikel om kvinnorna som skapade den första digitala datorn på 40-talet, en om vikingakvinnan Kata, en om den svenska kvinna som var den första frivilliga i spanska inbördeskriget. För att nämna några. Varje nummer är på 84 sidor och vi strävar alltid efter en så stor blandning som möjligt.