Statens konstråd på besök i Sörmlands, och förmodligen också Sveriges, största offentliga konstverk mitt ute i Julitaskogarna.
Mest svårupptäckta också. Rakt in ihåla Julitaskogen leder en slingrig grusväg. Efter tre mycket långa och förvirrande - "jag måste ha kört fel" - kilometer visar koordinaterna äntligen rätt. Här ligger ingången till det 3,7 hektar stora verket "Skogen kallar".
Hit kom två busslaster från Statens konstråd i torsdags för att ta del av Åsa Elzéns och Malin Arnells konstprojekt som ska pågå i minst 50 år framåt. Så långt sträcker sig deras arrendeavtal med Fågelsta säteris ägare.
För skogen är inte vilken som helst. Delar av den planterades en gång i tiden av de kvinnor som drev den kvinnliga medborgarskolan Fogelstad.
– "Skogen kallar" är ett sorts performanceverk och en hyllning till Fogelstadkvinnorna, berättar Åsa Elzén, konstnär bosatt i Näshulta, som de senaste åren forskat omkring medborgarskolan med särskilt intresse för dess syn på jord och skog.
Att Malin Arnell, som arbetar inom flera konstfält, är doktor i koreografi antyds i Julitaprojektets fullständiga namn: ”Skogen Kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap”.
Konstnärerna bakom "Skogen kallar" , Åsa Elzén och Malin Arnell.
Att låta tidsaxeln från Fogelstadgruppen fortgå i stället för att avverka skogen är ett av konstprojektets syften.
Och turen i det jättelika verket är ingen vanlig skogspromenad. Omgående uppmanas vi stänga av mobilerna och vandra tysta med långsamma steg. Ta in suset från träden, fågelkvittret och dofterna från lingonris och kantarell. Att hålla näbben inverkar positivt på koncentrationen, för "Skogen kallar" är bitvis ganska kuperad. Under mossbelupna stenar lurar snubbeltrollen - arealen är av den typ där både älvar, jättar och skogsrån kan tänkas dyka upp.
Att vi alls befinner oss här beror på att Statens konstråd häromåret utlyste utvecklingsamarbeten med lokala konstprojekt. 282 ansökningar inkom. Tolv beviljades. "Skogen kallar" är ett av dem.
I markerna finns denna sten med med triangelform. I projektet arbetar Åsa Elzén och Malin Arnell med triangulering som metod. Det innebär att se saker från olika håll. Inte bara i motsatspar.
Att skogen ligger lite bortom allfartsvägarna är inte fel, menar Åsa Elzén och Malin Arnell.
– Vi hoppas förstås på besökare och planen är att leda exkursioner här. Folk är absolut välkomna. Men vi vill inte att verket ska märkas ut som något sorts turistmål med bänkar och skyltar.
Vandringen i "Skogen kallar" avslutas med ett tack och farväl till träden.
Familjen Liljencrantz som äger markerna hade inga invändningar när konstnärerna kom med idén.
– Jag ser i första hand skogen som en produktionsresurs, säger Oscar Liljencrantz. Men all skog behöver inte vara det. Den här får stå och bli gammelskog, möjligen med reservation för omfattande angrepp av granbarkborre. Det är en fin plats. Det är roligt att bidra till levande kulturhistoria.