Anneli Jordahl, född 1960, har utgår i sin nya roman från sina föräldrars historia. Mest har hon grävt ner sig i arkiv, läst gamla veckotidningar och "När Var Hur", tittat på dansbanebilder och lyssnat på 60-talsmusik för att hitta den tidsanda som rådde precis innan p-piller, dagis och abort blev en självklarhet i Sverige.
Hon har också försökt intervjua sin mamma.
– Men hon minns inga detaljer. Hon var så ung, men framförallt tror jag hon förträngt och gått vidare.
Hennes mamma kom till Östersund för att jobba som hembiträde och barnflicka.
– De där hushållsnära tjänsterna är inte okomplicerade att utföra. På ytan kanske det ser ut som en jämlik relation. Men det är det ju inte. Man dras in i andras privatliv och tvingas se saker man helst sluppit.
Men det var när hon "råkade i olycka" och blev ensamstående mamma till Anneli det verkligen körde ihop sig.
– Det här ämnet finns i varje släkt och i varje familj. Så fort jag tar upp det får jag höra om bortadopterade barn och utfrysta kvinnor. Hederskulturen, som nu diskuteras som ett invandrarproblem, ligger mycket nära även i den svenska historien. Och orsaken är densamma: Döttrarnas oskuld ska bevakas.
Anneli Jordahl fick så småningom en styvfar och säger att hennes uppväxt var trygg och bra. Men sin biologiska pappa träffade hon bara en gång, då hon var 26.
– Mycket av arbetet med boken har gått ut på att försöka begripa sig på honom. Ibland när jag rest och föreläst om mina böcker har det kommit fram någon efteråt och sagt: "Jag kände din pappa". Jag har reagerat ungefär med: "Kul för dig, för det gjorde inte jag". Sedan har det fått vara. Men så en dag hörde jag plötsligt mig själv säga "Vad intressant, kan vi prata mera?"
Via Norrländskt författarcentrum fick hon ett naturastipendium för att skriva på Jormliens fjällgård i Jämtland. Samtidigt arrangerades en författarkväll i pappans hembygd.
– Den utannonserades som "Kom och lyssna till Sune Jordahls dotter". Det blev upptakten till min kontakt med släkten på hans sida.
Har det varit känslosamt?
– Inte ett dugg. Det har bara fört med sig positiva saker. Så många skuggor har skingrats.
Anneli Jordahl har varit verksam länge som journalist, kritiker och författare till antologier och reportageböcker. Men den skönlitterära debuten kom sent. I många år slet hon hårt på olika tidningsredaktioner och hoppades på fast jobb. Då var hon ledsen för att det aldrig blev något.
– Nu, när jag summerar, så är jag jätteglad för att jag aldrig fick någon tjänst på DN:s kulturredaktion. Jag går upp på morgonen och tycker det är ofattbart härligt att jag lyckats baxa mig ända hit.
Nu tar hon igen de där åren som "ung lovande författare" som hon aldrig fick. På sistone har hon testat skrivarlyor i både Visby och Jämtland. Och snart bär det iväg till Axel Munthes författarvilla på Capri. Däremellan är det Näshulta som Anneli Jordahl numera räknar som hemma.
– Jag får lappsjuka i de små, trånga lägenheter jag har råd med i Stockholm. När sommartorpet jag och min man hyrde lyxrenoverades började vi titta efter ett eget hus och hamnade i Bie. När vi sedan separerade blev det Näshulta lite av en slump. Jag ville bo på landet, men inte alltför ensligt.
Nu hyr hon lägenhet på en gård med flera bostadshus och trivs med känslan av att leva i en liten by.
– Här kan jag och hunden går ut och gå flera timmar i sträck. Det är perfekt när man samlar idéer. I Stockholm är luften så upptagen, alla tankar är redan tänkta...
I Stockholm bor dessutom alla besserwissrar som vet precis hur allt ska skrivas, säger hon.
– Lyssnar man på sånt är man illa ute som författare. Dessutom har ju alla i Stockholm samma yrken. Här kan jag gå runt och träffa på folk med helt skilda jobb och helt olika erfarenheter.
Idag, den 8 mars, pratar hon första gången offentligt om den nya boken på biblioteket i Norrtälje.
– Det ska bli roligt. I början var jag så blyg när jag skulle ute och bokprata. Nu är det bara roligt att få möta publiken.