Jag började skriva krönikor för Eskilstuna-Kuriren under hösten 2022. Jag skriver om ämnen som ibland provocerar – Tinder, dejting, mäns beteende och äldre kvinnor.
Responsen och reaktionerna jag får är oftast sexistiska och rena personliga påhopp – ofta på mitt utseende. De kränkande och förnedrande kommentarerna har blivit vardagsmat.
Jag har hängpattar, jag är en bitterfitta, jag borde skämmas och jag borde få sparken.
För att ta reda på om hatet endast är könsstyrt träffar jag min manliga motsvarighet på VLT, nöjeskrönikören William Holm.
Han har skrivit krönikor för VLT i åtta år och jag hittar många likheter i vad vi väljer att skriva om. Men trots att vi skriver om samma ämnen ser våra mejlkorgar helt olika ut.
– När jag skrev om en slirig efterfest var den ”värsta” kommentaren: ”Du är en åsna som saknar konsekvenstänk”. Jag har blivit approcherad av äldre kvinnor, mejlledes, med propåer om att komma hem till dem nattetid. Men jag har egentligen aldrig sexualiserats på ett obehagligt vis. Aldrig fått nedlåtande kommentarer om mitt utseende, säger William och fortsätter:
– Inte ens när jag toksågade VLT:s Facebooksidas kommentarsfält, under rubriken ”Mupparna håller presskonferens”, möttes jag av några direkta personliga påhopp. Snarare av humor.
Har du aldrig blivit bedömd för ditt utseende?
– Nej, aldrig. Jag har aldrig fått en sexistisk kommentar.
William berättar att det finns äldre kvinnor som hört av sig och bjudit hem honom och en kvinna frågade om han vill komma hem och klappa hennes katt.
– Jag tycker verkligen bara att det är kul och det är ju för att jag inte kan sätta mig in i hur det är att sexualiseras på det sättet. Hur det känns för en kvinna att få höra sådant ständigt. Det händer så sällan för mig att jag kan skratta åt det. Men man sätter skrattet i halsen när man tänker på hur ofta och framför allt hur mycket grövre det är för kvinnor, säger han.
Efter att jag hade skrivit om skönhetsoperationer kontaktade en äldre man mig. Han berättade att han letat upp mig på nätet, gått igenom mina bilder, och tyckte att min kropp var jättefin.
– Hur känner du då?
Jag blir sjukt obekväm då de oftast är så gamla att jag skulle kunna vara deras barnbarn.
Både jag och William enas om att det spelar ingen roll vad vi skriver om, vissa läsare har bara bestämt sig för att de inte gillar oss. I mitt fall verkar det bara vara mitt ansikte i tidningen som skapar provokation.
Något som dock förvånar mig är att mycket av hatet kommer från andra kvinnor som skriver att jag borde skämmas och sluta förnedra mig själv offentligt. Vilket gör mig lite besviken då jag tycker att kvinnor borde peppa andra kvinnor.
– Det kanske är en generationsfråga som grundar sig i att kvinnor helst "inte ska'' ta för mycket plats och inte sticka ut för mycket. Finns det något som skulle kunna få dig att sluta skriva?, frågar William.
Jag vet inte… kanske. Det värsta jag mottar är anonyma kommentarer, och det känner jag ändå att jag kan hantera. Det vore värre om folk ofta skulle komma fram till mig på stan och vara obehagliga. Då vet jag inte om jag skulle tycka att det var värt det.
Jag och William enas om att trots allt hat älskar vi våra jobb och att få arbeta med det skrivna ordet.
Och till alla er hatare där ute vill vi säga:
Tack för att ni läser oss.