Mikael Hansson är Eskilstuna-Kurirens nya kultur-och nöjeskrönikör.
En tjej kan inte ha en kortare kille, så är det med det. Men jag har aldrig drabbats av det, vad jag vet.
Någon kanske sitter hemma och skrattar nu och ja, då får jag väl ha taskig självinsikt. Det man inte vet lider man inte av. Men nu har det hänt, det smärtsamma beviset. Och det blev aldrig ens en match av det, det skiljde för mycket.
Jag är 178 centimeter, vilket är ganska kort.
Jag har läst kravet i många tjejers Tinder-profiler, och det är bra. Tydlighet är viktigt.
Men i det här fallet stod det inget krav på längd.
Vi hade pratat i några veckor och jag tog tåget till Västerås för att möta upp henne på en bar. Väl på tåget började en viss osäkerhet smyga sig på. Vi hade bara pratat på Tinder. Kan det vara en fejkprofil? Kommer jag att bli nästa offer som kvällstidningarna skriver om?
”Skulle på dejt – blev rånad och bortförd i skogen.”
Varje gång jag läser en sådan artikel tänker jag samma tanke: Hur korkad får man vara?
Den tanken kunde jag snabbt släppa. Hon fanns på riktigt. Men det var ändå inte problemfritt – tvärtom.
Ångesten över att jag skulle bli bortförd i skogen hann knappt lämna kroppen innan nästa ångestpuck gjorde entré. Där stod hon, snett framför mig, i klackar, naturligtvis. Minst en decimeter längre än mig och med en blick som gick från förväntan till besvikelse på en halv sekund.
Jag var chanslös.
Hon försökte dölja det, log artigt och kramade mig som om vi redan var gamla vänner – det vill säga utan minsta antydan till attraktion.
Uppförsbacken var rejäl. Starten usel. Men det var bara att löpa linan ut. In på baren och ta första rundan. Det här vänder jag runt på, tänkte jag.
Samtalet började trevande men tog sig, ganska så rejält. Men elefanten i rummet var hela tiden närvarande, båda tänkte på det. Till sist rev jag av plåstret och vidrörde ämnet. Jag märkte i svarets underton att jag hade en lång väg att vandra men att det var långt ifrån omöjligt.
”Charm och personlighet är så klart väldigt mycket viktigare än längd.”
Vad skulle hon säga?
Knappt tre timmar och fem drinkar senare var det dags för promenaden tillbaka till tågstationen. Hej då-kramen var inte heller någon höjdare, marginellt bättre än den första. Jag kände mig slagen men en liten strimma av hopp tändes på morgonen efter när det plingade till i telefonen:
”Tack för drinkarna och sällskapet igår, jag hade supertrevligt.”
Hade charmen och personligheten vunnit över längden? Såklart inte.
Efter det blev det knäpptyst. Men det var ett snällt och trevligt hej då, det ska hon ha. Jag tänkte tipsa henne om Eskilstuna Basket, men struntade i det.
I stället säger jag som alla killar gör efter att ha fått nobben: Hon var ändå inget för mig.