2016 stod jag längst fram i publikhavet skrikandes med alla känslor i min kropp – nu känner jag mig mest sviken.
Den 17 december 2016 stod jag längst fram vid kravallstaketet i Tele2-arena – och grät.
Jag grät för att det band som jag haft vid min sida i så många år nu skulle spela sin allra sista låt.
Bandet som gång på gång levererat banger på banger, de som tröstat mig när jag var ledsen och givit upphov till nya bekantskaper – snart skulle vara ett minne blott.
Jag skulle aldrig mer få uppleva det där glädjeruset som infinner sig när bandet släpper en ny låt. Inte heller den panik som infinner sig när nya turnébiljetter släpps och man måste koppla upp sig på tre telefoner och två datorer för att ha en chans på en biljett innan systemet kraschar. Det ständiga köandet utanför arenor och gräsplättar i ur och skur för att få den bästa platsen skulle också vara ett minne blott – och jag hade efter ett halvår av bearbetning förlikat mig med tanken, även om det skar i mig.
Vi var flera som kände likadant efter att ha följt bandet i flera år.
För Jocke Berg, bandets sångare, har gjort det tydligt att han inte gillar att vara känd – och igenkänd.
Under åren har bandet också gett ett intryck av att "hålla vad de lovar". Därför var det nog många med mig som vid avskedet såg det som högst osannolikt att de skulle återförenas.
Men tji fick jag – och alla de andra som trott att avskedet var definitivt.
I stället för att vara glad över att jag återigen kommer återuppleva gemenskapen i kön och det härliga pirret innan de kliver på scenen kom fredagsmorgonens besked om att de nu ska återförenas för tre konserter på samma arena de en gång hade sagt farväl på som en besvikelse. Och jag känner nu en tomhet. En tomhet som sedan blir till tårar.
Varför?
Jo, för att det bevisar att de precis är som du och jag – vanlisar som känner av när kassan tryter. De är inte längre de "musikaliska gudarna" utan numera fyra medelklassgubbar som vill ha kul, inte vara så principfasta och tjäna pengar.
En av mina största rädslor är att de kommer att få mersmak, att de kommer bli en runtkuskande cirkus som kommer riva av några spelningar per år – för det har vi sett alldeles för många exempel på.
Men med det sagt kommer jag likt förbannat vara en av dem som nästa lördag kommer att koppla upp mig på tre telefoner och två datorer för att få chansen att norpa biljetter till en, två eller kanske tre av spelningarna i mars.