Maj Sjöwall (1935-2020) mindes konflikten mellan Per Wahlöö och Dagmar Lange.
Explosionen skedde på den vackra glasverandan ute på Blockhusudden, vid Djurgårdens sydöstligaste spets mot Saltsjön.
Det var där som författaren Per Wahlöö (ena halvan av Sjöwall-Wahlöö) och den gamla tidens deckardrottning Maria Lang rök ihop i ett bråk som, med lite överdrifter och sinne för fantasi, symboliserar ett paradigmskifte inom svensk kriminallitteratur.
Naturligtvis var den gamla tidens deckare redan nere för räkning till förmån för den nya tidens ökade sociala medvetande, vilket präglade allt från politisk aktivism till underhållning, men som epokgörande händelse är bråket ändå bestickande att tolka som en tröskel in till ett helt nytt kulturlandskap.
Båda var ledamöter i den då ganska nybildade Svenska deckarakademin.
Både Wahlöö och Lang var storstjärnor som sålde böcker i tusental men de hade diametralt olika uppfattningar om allting, från samhällssyn och politik till hur en deckare skulle vara utformad.
Maj Sjöwall mindes bråket:
– De kom ihop sig något så in i helvete. Pelle var socialist och hon var reaktionär från Nora och skrev vad hon tyckte var världens bästa deckare. Som vi tyckte var jättefåniga, sa Sjöwall till journalisten Johan Erlandsson i ”Boken om Beck” (2020).
Deckarakademin hade grundats 1971 av några entusiaster med Jan Broberg, Bo Lundin, och Åke Runnquist i spetsen. Akademins första sättning hade många imponerande medlemmar, totalt 13 stycken, där Sjöwall-Wahlöö räknades som en eftersom de delade på stol nr 11. Övriga var bland annat litteraturkritikern Gunnar Unger samt författarstjärnor som Vic Suneson, Sven Sörmark och Jan Ekström. Barbro ”Bang” Alving och Herbert Tingsten var hedersledamöter.
Sjöwall-Wahlöö som vi är vana att se dem, alltid tillsammans och bohemiskt lyckliga, omsvärmade av barnen Tetz och Jens i ett avslappnat sammanhang. 1970-talet var deckarduons absoluta storhetstid.
Maria Lang var som sagt deckardrottningen framför alla andra i 50- och 60-talens Sverige.
Hon var en konservativ akademiker som spottat ur sig en imponerande mängd pusseldeckare sedan 1949 då hon debuterat med den sommarheta ”Mördaren ljuger inte ensam”.
Det var idel färglösa kulisser, klichéartade personporträtt och ”högresta blonda män träffar långbenta mörka flickor”, som litteraturvetaren Göran Hägg formulerar det.
Hon lästes i princip av alla, hördes i radio för jämnan och hade ett oförtjänt rykte för bildning ”med diktcitat ur gymnasiets litteraturkurs”. Återigen enligt Hägg.
Maria Lang (1914-91) var en av de mest populära och lästa deckarförfattarna på 1950- och 60-talet tillsammans med Stieg Trenter och H.K. Rönblom, men på 1970-talet hade tidsandan blåst förbi henne.
Men precis som alla kommersiellt gångbara tidsbundna fenomen upphörde även Lang att tilltala sin samtids läsare.
Under 70-talet kom hon därför att avsky den alltmer populära samhällskritiska kriminalromanen i Raymond Chandlers kölvatten. Och särskilt hatade hon Per Wahlöö, det erkänner hon i sina memoarer ”Vem är jag? Dagmar Lange eller Maria Lang” (1985) där hon pekar ut en falang i Deckarakademin bestående av Vic Suneson, Sven Sörmark och Wahlöö.
För Lang representerade dessa herrar den moderna kriminalromanen som stod i klar motsättning till den klassiska problemdeckaren av borgerligt snitt, som hon själv företrädde.
”Med Pelle […] kunde jag aldrig dra jämt”, berättar Lang och vidare om den famösa festen på Blockhusudden där allt exploderade när hon och Wahlöö grälade om allting: ”om Pelles vänsterradikala förakt för det svenska samhället, den svenska poliskåren, de svenska skattemyndigheterna – som han för övrigt konsekvent undvek att betala sina skatteskulder till – om politik, religion, kyrka, litteratur och moral”.
En holmgång som heter duga, får man anta.
Motsättningarna kulminerade hösten 1973 då Maria Lang lämnade Deckarakademin efter ett bråk om att prisa en amerikansk hårdkokt roman där hon blivit nerröstad, Richard Neelys ”Min vän Walter”. Förgäves försökte hon riva upp beslutet.
Bo Lundin, en av Deckarakademins grundare och i dag hedersledamot, var inte själv med på festen på Djurgården – den hade inget med Deckarakademin att göra – men tonar i dag ändå ner bråket.
– Sprickan var väl måttlig, en ledamot hoppade av, resten fanns kvar – och accepterade ett beslut fattat med majoritet inom akademin, om Richard Neelys bok, alltså. På lite sikt var Dagmar Marias avhopp nog till nytta, det gav uppmärksamhet och visade upp skiljelinjer, säger han.
Lang talar i sina memoarer om ”en generationsmotsättning” inom Deckarakademin.
Dagmar Lange i sitt hem i Nora, småstaden där många av hennes deckare utspelade sig.
Återigen, Bo Lundin tonar ner:
– Generationskonflikten var väl måttlig (jag var yngst) och om man bortser från Lang höll sig diskussionerna inom litteraturens ramar, säger Bo Lundin.
– De delade meningarna hörde främst hemma i diskussionen om klassiska pusseldeckare, med mera tveksam person- och miljöskildring, och de modernare romanerna, där personer, miljöer – och för den delen samhälle – gavs större plats.
Tidningar försökte ändå förstora upp bråket.
”Deckarakademin har spruckit. Maria Lang har i vredesmod gått ur” löd en skvallerlysten text i Dagens Nyheter den 18 november 1973.
Men den 2 december göt Deckarakademin själv olja på vågorna i ett brev till DN där man förkunnade att ”Svenska deckarakademin har alltså inte spruckit – möjligen kan man säga att en flisa har gått ur kanten, men den kan säkert repareras”.
Reparation av flisa eller inte, Lang återvände aldrig.
Striden – i en något förenklad backspegel – stod alltså mellan social realism och borgerlig eskapism och man kan hur som helst konstatera att Wahlöö denna vinter just avgått med segern.
Men grundskottet kom förmodligen redan den 30 april 1971 – på dagen två veckor efter att Svenska deckarakademin grundats – då Sjöwall-Wahlöös ”Den skrattande polisen” (1968) vann ”världens främsta deckarutmärkelse” The Edgar Allan Poe Award.
Världen låg plötsligt för deras fötter.
Det internationellt framgångsrika författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö delade på en stol i Deckarakademin.
– Vi öppnade marknaden i utlandet för efterföljare, kan man säga. Tyskland var en stor inkörsport, Amerika kom lite efter det. I och med våra böcker uppstod ett intresse för svenska deckare som står sig än i dag, sa Maj Sjöwall till mig när jag intervjuade henne 2012.
Och så grädden på moset: År 1972 gjordes en omröstning bland elva av Sveriges mest tongivande kritiker. De skulle utse den bästa svenska deckaren genom tiderna. Sjöwall-Wahlöös ”Den skrattande polisen” vann. Maria Lang fanns inte ens med på listan.
Det torde säga en del om den nya polisromanens genomslag i en deckarflod som vid den tiden dominerades av storsäljande pusseldeckare från författare som Jan Ekström och Maria Lang.
Med det sagt: Vem läser förresten Jan Ekström eller Maria Lang i dag?
Eller – och det här kanske är en ännu mer intressant fråga – vem läser böcker av Per Wahlöö?