Tiny Tim – excentrikern som blev superstjärna

I gult, vitt och grått tågar Tiny Tim och hans brud Miss Vicky fram till prästen. Bakom dem surrar kamerorna och tv-pratshow-värden Johnny Carson väntar på att bli först med att få gratulera. I tittarsiffror slås "The tonight show"-programmet enbart av månlandningen.

Känns det ändå oklart vem Tiny Tim är? Filmaren Johan von Sydow hade heller aldrig hört talas om den falsettsjungande, ukulelespelande, långhårige och allmänt förbryllande figuren när han blev tipsad av en intervjuperson om att kolla in honom. Han googlade och blev fast. Tänkte att han måste se en dokumentär för att få veta mer. Men det fanns ingen. Så, inspirerad av sin SVT-kollega Malik Bendjelloul, som höll på med sin film "Searching for Sugar Man", satte han i gång och började göra research.

– Och nu har jag ägnat över åtta år, till och från, åt att göra den här filmen, säger von Sydow och skrattar.

Utanförskap och Jesus

Tiny Tim, eller Herbert Khaury (1932–1996) som han egentligen hette, föddes i New York och hade en ensam barndom, präglad av utanförskap. Inte ens hans egen familj förstod honom. Föräldrarna ansåg att han var hopplös och försökte till och med få honom inlagd på mentalsjukhus. I sin dagbok skriver den plågade och mycket religiöse Tiny Tim att "det inte skulle hjälpa ändå, det är det bara Jesus som kan".

I dokumentären "Tiny Tim – king for a day", som får biopremiär den 13 november, skildras hur Tiny Tim hittar musiken och sin egenartade countertenor- sångröst. Han får en trevande start på karriären på lesbiska klubbar i Greenwich Village och uppmärksammas av personer som Andy Warhol och Bob Dylan. Sedan åker han till Hollywood och slår igenom rejält. Under 1968–69 medverkar han i alla stora tv-program och turnerar och släpper skivor. Hans mycket svårplacerade stil, etnicitet och sexualitet gör honom till en favorit i breda lager.

TT: Det är oerhört svårt att förstå att han kunde bli så stor?

– Han fyllde nog ett behov som uppstod 1967–68. Det var oroligt i samhället och Vietnamkrig. Han ser ju ut som en hippie och är väldigt kärleksfull. Fast egentligen var han höger och röstade på Nixon, men det ville hans manager att han skulle tala tyst om, säger Johan von Sydow.

"Kvinnor var nummer ett"

Tiny Tim ger i filmen ett både hjärtskärande och lite jobbigt intryck. Han vill så tydligt bli älskad och kvinnor tycks locka och fascinera honom något enormt, fast på ett oskyldigt vis. De flesta i filmen har gott att säga om honom. Förutom ex-frun Miss Vicky (spoiler: äktenskapet som började i tv-showen höll inte).

– Ja, hon är inte så glad. Det är klart att han hade dåliga sidor, jag hade inte stått ut med honom i mer än fem minuter. Jag får en känsla av att han stannade i 13–14-årsåldern och sen blev han aldrig äldre. Men kvinnor var nummer ett för honom, säger Johan von Sydow och fortsätter:

– I en dagboksanteckning skriver han att de topp fem bästa sakerna som hände honom den dagen var att han träffat olika tjejer. På plats sex kommer att Bob Dylan ville göra en film med honom i huvudrollen.

Efter den första tidens explosionsartade genomslag går det inte så bra för Tiny Tim. Otroligt nog verkade artisten själv inte superbitter över sin dalande stjärna.

– Han hade ett enormt driv och en stor törst för bekräftelse. Han ville tillbaka till rampljuset men samtidigt sa han alltid, även på 80- och 90-talet när han var halvt bortglömd, att "jag lyckades en gång, det är mer än vad de flesta lyckas med."