Om "Grandmother" vore ett bullbak sÄ skulle plÄten vara brÀnd och bullarna förmodligen indrÀnkta i utspilld gin. Historien Àr sÄ lÄngt ifrÄn en tillrÀttalagd solskenshistoria om en farmor man kan komma. Charlotte Ramplings Ruth Àr gravt alkoholiserad, hon dricker en kanna gin om dagen men sluddrar inte för det.
"Hon har en fysik som en get", sÀgs det om henne. Ruth skickade sin son till internat nÀr han var fem och berÀttade aldrig vem som var hans far. Hon verkar inte ha dÄligt samvete utan lÀngtar mest efter "en sista hÀrlig kÀrlekshistoria" och orkar inte med hyckleri och "mÀnskligt spel".
Hon anlÀnder till sin sons gÄrd i ett hisnande vackert Nya Zeeland efter att hon skadat sitt ben svÄrt. Deras gnissliga relation ges dock inte sÄ mycket utrymme, han flyr bort till England ganska snabbt. I stÀllet ligger fokus pÄ sonsonen Sam, som spelas av nyzeelÀndske George Ferrier ("One of us is lying") med perfekt tontrÀff. Sam Àr svÄrt deprimerad sedan hans mamma gÄtt bort och startar historien med att hÀnga upp en snara i ett trÀd och markera ett datum i sin vÀggkalender.
Mörkt, var ordet. Samtidigt finns ett visst ljus i den relation som den surmulna men levnadsglada gamla damen och den unge, sorgsne sonsonen trevande utvecklar. I slutÀnden blir det en rörande upplevelse att se hur de nÄr fram till varandra.
"Grandmother" Àr en fin liten film om liv och död av debuterande Matthew J Saville. Det fina med den Àr att den inte handlar om hur farmor ska sluta dricka och försonas med sin uppenbart försummade son. Det Àr sÄ tydligt för sent för allt sÄdant. I stÀllet predikar filmen hur vissa saker Àr som de Àr bara och att livet ibland handlar mer om att sluta önskedrömma och försöka ta tillvara pÄ det som faktiskt finns.
Lidande och vemod ligger konstant i bakgrunden â och gör sig pĂ„mint â men det finns nĂ„got tilltalande i hur "Grandmother" pĂ„ ett vuxet och nyktert sĂ€tt skildrar mĂ€nskliga tillkortakommanden. DĂ„ kan man se pĂ„ Ruth â tveklöst en riktigt dĂ„lig mamma â med mjukhet och förlĂ„telse.