Legenden om sir Gawain och den Gröne Riddaren har filmatiserats förr, i en version från 1984 spelar självaste Sean Connery den klorofyllfärgade utmanaren och enligt trailern är Gawain en välfönad riddare med tydliga "Ivanhoe"-vibbar.
"The Green Knight" är något helt annat. Regissören David Lowerys nytolkning är fåordig och fuktig, klurig och oroväckande. Ambitionen känns uppfriskande, helt i stil med hur det heta amerikanska produktions- och distributionsbolaget A24:s filmer brukar framstå.
Med avancerade kameraåkningar och scenerier som kan få bildvurmande cineaster att gå upp i brygga skapas det tidigt i "The Green Knight" ett estetiskt släktskap med innovativa genrefilmer från just A24, som "Hereditary" och "Midsommar". Den karismatiske Dev Patel i huvudrollen, flankerad av Alicia Vikander i en märklig dubbelroll och en tjusig "vad som kunde ha hänt"-kurragömmalek bidrar också till en inledande förtjusning.
Ändå blir det en mycket prövande filmupplevelse.
Vi kan ta det från början. Riddarna runt det runda bordet ska fira jul. Kungen (Arthur, en något mer känd legend) bjuder sin unge systerson Sir Gawain att sitta ned vid sin sida. Tyvärr är Gawain ett vitt blad, han har inte utfört några hjältedåd som kan berätta något om hans karaktär, så det blir en kort konversation utan nödvändigt stoff som "heder" och "ära".
Lägligt nog dyker den Gröne Riddaren upp, mer träd än man (han är inte Groot), och vill leka en jullek. Leken går ut på att den som känner sig manad får utfärda ett valfritt slag mot honom, helt utan motstånd. Kruxet är att den manade måste besöka honom ett år senare för att själv motta exakt samma slag. Gawain, pressad att göra avtryck, antar "utmaningen" och hugger av motståndarens huvud. Sedan reser sig den Gröne Riddaren och åker hem. Och ett år senare blir det Gawains tur att få sitt huvud avhugget, som överenskommet. Hårda bud, alltså.
Wannabe-hjälten ger sig ut för att möta sitt öde. Och här någonstans blir det svårt att engagera sig, ju längre den i dubbel bemärkelse vilsne Gawain irrar sig in i skogen desto mer substanslös och seg blir historien. Över två timmar gravallvarligt depressiv och sönderfallande riddarsaga, där en talande räv (är Lars von Trier vidtalad?) och en vagt mystisk gammal kvinna med ögonbindel verkar kräva att bli tagna seriöst, är helt enkelt inte för alla.