Robert Gustafsson och Eva Melander som paret Stig och Margareta Engström i "Den osannolika mördaren".
Journalisten Thomas Petterssons teori att reklamkonsulenten Stig Engström (1934-2000), den så kallade Skandiamannen, var den som mördade Olof Palme, lanserade han 2018 i ett reportage i magasinet Filter.
Två år senare, i juni 2020, höll Palmeutredningen en mycket uppmärksammad presskonferens där chefsåklagare Krister Peterson berättade att man kommit fram till samma slutsats – att man inte kan gå förbi Stig Engström som trolig mördare och nu beslutat att lägga ner utredningen.
Många som kände sig snuvade på upplösningen av mordet, betraktar pressträffen som århundradets antiklimax. Hos andra satte teorin om den ensamme reklammannen från Täby som statsministermördare fart på fantasin och skaparlusten.
Häromdagen släpptes den påkostade miniserien "Den osannolike mördaren" på Netflix skriven av Katrineholmsbördiga Wilhelm Behrman och Niklas Rockström, baserad på journalisten Thomas Petterssons reportagebok "Den osannolika mördaren – Skandiamannen och mordet på Olof Palme".
Trots att jag redan känner till i stort sett allt som händer i serien håller den mig naglad i soffan genom alla fem avsnitten.
Inte för att jag blir helt övertygad om att Stig Engström sköt Olof Palme, utan för att produktionen är så himla väl genomförd och helt igenom engagerande och underhållande.
Till att börja med är det en skådespelarfest. Robert Gustafsson är väldigt, väldigt bra som Stig Engström. Han gör, under alla lager av silikon som limmats fast i hans ansikte, ett porträtt av den utpekade mördaren som jag verkligen tror på och någonstans kan känna sympati för.
Eva Melander är också strålande som Stigs fru Margareta Engström. Hon som kanske förstår vad maken gjort sig skyldig till.
Sedan har vi Mikael Persbrandts lustfyllda tolkning av rollen som länspolismästare Hans Holmér, som viftade med pistoler och utnämnde sig själv till spaningsledare.
Mikael Persbrants gestaltning av länspolismästare Hans Holmér är en av tv-serens stora behållningar, tycker krönikör Catarina Nitz.
Peter Andersson och Joel Spira är också bra som frustrerade kommissarier. Skildringen av polisarbetet i den inledande fasen av utredningen får en överlag att baxna, liksom undfallenheten gentemot Lisbeth Palme (spelas av Cilla Thorell).
Allra bäst är hur de har lyckats fånga tidsandan. Jag bodde själv i Stockholm den där vintern och känner igen mig i det mesta. Den gråmurriga vilsenheten, tidningsrubrikerna, alla gubbar som uttalade sig och havet av rosor bakom kravallstaketen på Sveavägen.