För en kort tid sedan reste jag på en fjällweekend med mina vänner.
Det lokala skidsystemet – beläget sex timmar norr om min hemort – öppnar inte förrän sent i december, och resan hade därför ett enda mål: avslappning. I tre dagar skulle vi promenera, se på film, bada bastu och isvak, äta och dricka gott. Men någonting gjorde att det kändes extra busigt att vara i fjällen, och vid frukostbordet den första morgonen var gruppen överens: ikväll blir det fest.
Jag vet vad ni tänker.
Nu har Olsson skjutit ut sig igen, tappat omdömet och druckit mest öl av alla.
Men icke!
Jag var slug, vass och kalkylerande. Jag var vis som bara en 30-plussare kan vara. Jag skulle inte bli för full. Jag visste att en lång fjälljogg var planerad dagen efter festen, och jag tänkte minsann inte tvingas segna ner till ett snigeltempo bara på grund av en grov bakfylla. Sådana har jag fått nog av, och nu är jag ju dessutom vuxen.
När mina vänner öppnade de första proseccoflaskorna och ölburkarna satt jag således finurligt i mitt hörn och drack sodavatten. När de sedan befann sig på drink nummer tio var jag kvar på drink nummer två. Och när ett faktiskt helt sanslöst öldrickande ägde rum under midnattsbastun var det ingen på laven som såg att jag bara drack vatten.
Ändå gick min plan åt skogen.
Efter bastu och isvak – nyparfymerad och rosig om kinderna – var jag redo för den törnrosasömn som skulle garantera morgondagens toppform.
Och det var då det hände.
Till min förvåning började polarna yra om efterfest. En flaska som av allt att döma faktiskt var gammalt hederligt hembränt plockades fram, och snapsglas började fyllas på.
Som den vise man jag är visste jag att en simpel reträtt till sovrummet vid det här laget inte hade accepterats av vännerna. Om jag däremot skulle tacka ja till spriten och sedan omärkt smyga iväg skulle planen om en huvudvärksfri morgondag gå i lås.
Så jag sög i mig giftet. Ett rejält glas.
När skottet gått ner och medan polarna grimaserade sig över den beska smaken smög jag obemärkt iväg mot sängen.
Knappt hade jag hunnit lägga mig innan det började bubbla i magen.
Och jag kom att tänka på ett avsnitt av "Alex och Sigges podcast" från i somras, då Alex Schulman berättade om sitt livs värsta matförgiftning. Om hur han visste redan vid magens första dova brummande vad som komma skulle. Om vilken helvetesnatt som väntade honom.
I förnekelse låg jag kvar en stund i sängen innan jag begav mig mot badrummet.
Likt Schulman i poddavsnittet låste jag omsorgsfullt dörren efter mig och inspekterade kaklet, porslinet och toasitsen.
Jag hade inte bråttom. Jag skulle vara här ett tag nu.
När den första av många spyor kom lät det som om en stor hink med vatten mycket kraftigt kastades mot en vägg. Stående kräktes jag gång på gång med en aldrig tidigare upplevd kraft.
Trots att det gått 15 år sedan min alkoholdebut hade jag fallit för grupptrycket. Jag mindes en scen ur "Bridget Jones dagbok" där hon grämer sig över att hon inte ens som 32-åring lärt sig hantera sitt alkoholdrickande. Någon sådan hade jag aldrig tänkt bli, men ändå stod jag nu här och hulkade. Och när det dagen efter var dags för fjälljoggen var jag i sämst skick av alla.