En av många högar av vinylskivor som legat och drällt i det Nitzka hemmet på senare tid. Att gallra och sålla i skivsamlingen har krävt mycket tankemöda och noggranna överväganden.
Makens skivsamling har tagit större plats i vårt liv än några andra prylar.
Som mest har det handlat om cirka 4 000 lp-skivor, ett tusental vinylsinglar och minst tusen cd-skivor. Allt ihopsamlat under ett halvt sekel av noggranna överväganden, inhämtande av kunskap genom lusläsning av diverse musikmagasin och bläddrande i butikernas skivbackar. Tiotusentals timmar har ägnats åt att lyssna på skivorna, skapa blandband och diskutera dem med kompisar som delar intresset och musiksmaken.
Sällan har några föremål bjudit sin ägare på så mycket nöje.
Men. Vi har släpat med oss alla dessa album och singlar i sex flyttar. Tre gånger har vi köpt speciella möbler för att härbärgera dem, och när vi under några år bodde fyra personer och två katter i ett radhus som gav mig lätt klaustrofobi, var skivsamlingen ändå tvungen att få ett eget rum.
Så ni förstår ju att det är något av en underdrift att påstå jag då och då under vårt drygt 30-åriga äktenskap har lyft frågan om vi verkligen MÅSTE behålla precis alla skivorna. Särskilt som samlingen de sista åren stått helt obrukad. Makens musikbehov uppfylls med råge av olika strömningstjänster.
Och så en kväll för några år sedan hände det. Vi var på fest, och när ämnet vinylskivor kom upp for maken ut i en storslagen gest och deklarerade att skivsamlingen skulle säljas. För pengarna skulle hela familjen göra en resa till USA.
Då blev jag plötsligt livrädd. "Stopp!" sa jag och såg framför mig flera jobbiga scenarier.
Ett där maken skulle sitta i källaren varje kväll och fota skivomslag, formulera och lägga upp sex tusen annonser på olika auktionssajter, alltmedan hemmet och vår relation förföll. En annan skräckvision var att han skulle ägna helgerna åt att åka runt på skivmässor (och riskera att komma hem med fler vinylskivor än han sålde).
Men det troligaste scenariot, som också var det som skrämde mig mest, var att skivförsäljningen skulle sluta i livslång grämelse och ånger. Samlingen står helt enkelt för en stor del av makens identitet och den glädje han har haft av den går inte att värdera i pengar. Eftersom allt är inköpt med tanke på musiken som graverats in i plasten och inte på ett eventuellt samlarvärde, var risken också stor att den utlovade familjeresan västerut skulle sluta i Göteborg.
Så hur har det gått?
Tja, det blev en kompromiss av det hela. Maken beslöt sig för att endast gallra och beskära sin skivsamling och att lämna bort de utrensade plattorna till ett proffs som säljer dem på kommission.
Nu får vi roliga mejl med handskrivna listor som berättar vilka skivor som har sålts och vad de inbringat.
Det handlar mest om småsummor, men en skiva visade sig lite otippat vara en i sammanhanget riktig dyrgrip. En vinylsingel, som enligt maken var ett felköp, av den okända brittiska punkartisten King Kurt såldes för flera tusen, annars har det i bästa fall rört sig om enstaka tior och hundrapappar.
En brittisk punksingel med den relativt okända artisten King Kurt visade sig vara en dyrgrip.
Så någon Amerikaresa ser det inte ut att bli. Men ingen hänger läpp för det.
Hela affären har slutat lyckligt och inneburit att vinylerna åter börjat sprida glädje här hemma. Kanske ska de få flytta in i finrummet igen. Jag tror att intäkterna räcker precis lagom till en ny, skräddarsydd möbel.