Är du redo att dö för ditt land?

Vi har alltid ändrat i gamla texter, men det gör det inte rätt i princip.

I dag är det nästan omöjligt att tänka sig att scoutrörelsens motto från börjar var "Alltid redo att dö för mitt land". Texter förändras med tiden - på gott och ont, skriver vår krönikör Jesper Bengtsson.

I dag är det nästan omöjligt att tänka sig att scoutrörelsens motto från börjar var "Alltid redo att dö för mitt land". Texter förändras med tiden - på gott och ont, skriver vår krönikör Jesper Bengtsson.

Foto: Henrik Montgomery

Krönika2023-03-01 19:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

"Alltid redo att dö för mitt land."

Ni känner kanske inte helt och hållet igen den formuleringen. I dag brukar man ta bort den andra delen. 

"Alltid redo."

Scouternas valspråk.

Men faktum är att samma valspråk, innan första världskriget, hade tillägget ”att dö för mitt land”. 

Kriget gjorde den frasen omöjlig. 

Jag tänker ofta på den förändringen av en text när jag följer dagens debatt om att man inte ska ändra ord och fraser i gamla böcker. Senast i förra veckan utbröt en stor diskussion om barn- och ungdomsboksförfattaren Roald Dahl. Företaget som äger rättigheterna till hans verk tänker göra stora förändringar. Bland annat ska ordet ”tjock” bytas ut mot ”enorm”, som om det vore mindre kränkande, och i ett avsnitt som beskriver en skallig kvinna ska det göras ett tillägg om att det minsann inte är något fel med att kvinnor är skalliga.

I grunden håller jag med om kritiken mot sådana förändringar. Roald Dahl hade ett mustigt på gränsen till provocerande språk där jag själv redan på 70-talet kunde skratta åt det hela eftersom det kändes förlegat och lite unket. 

Men sådana var hans texter. Och om man inte gillar det kan man avstå från att läsa dem. Man behöver inte stryka och ändra bara för att normerna ser annorlunda ut i dag. Ibland blir författarskap gamla, och då till slut också bortglömda.

Det gör inte så mycket.

Samtidigt är det en gråzon, som exemplet med scouternas valspråk visar. 

Eller ta de illustrerade klassiker som alla barn läste på 70- och 80-talen. Jag slukade förkortade varianter av De tre musketörerna, Skattkammarön och Robinson Crusoe. Där var det både struket och ändrat för att det skulle passa oss som var i tioårsåldern och den tid vi levde i.

Ingen reagerade nämnvärt över den saken. 

Men kanske blir debatten så stor i dag för att det är vanligare. Med ny teknik är det enklare att ändra och redigera och ge ut på nytt. Och vi lever i en mer kommersiell värld, där gamla berättelser dammas av och görs om för att det går att tjäna pengar på dem.

Samtidigt vill vi inte ha politiska kommissarier som går igenom alla gamla böcker och texter för att anpassa dem till dagens politiska klimat. Det vore inte bara förfärligt, utan ett direkt hot mot yttrandefriheten.

Så de som hävdar att det aldrig bör ändras, de ska nog börja säga ”alltid redo att dö för mitt land” igen, för det är mer troget originalet.

Och de som tycker att det alltid är rätt att ändra för att skapa ”trygghet” i det litterära rummet. De bör nog fundera över konsekvenserna av en sådan ordning.