Om det undgått någon: under förra veckan spreds filmer på Finlands statsminister Sanna Marin där hon festar och dansar vilt med olika kändisar. Efter att Marin försvarat sig själv med att det hon gjorde var helt lagligt spreds sedan nya festbilder, denna gång från hennes tjänstebostad Villa Bjälbo i västra Helsingfors. På bilderna syns två kvinnor som kysser varandra med tröjorna lyfta över brösten – framför regeringens officiella fotovägg i tjänstebostaden. Sanna Marin har fått be om ursäkt för detta gång på gång, och hon omskrivs nu vilt i världens dags- och kvällstidningar.
Själv ser jag bilderna och tänker: är det så jäkla hemskt att Finlands statsminister festar?
Ja, det kanske är olämpligt att göra det i sin tjänstebostad.
Ja, det kanske är onödigt att full som en kastrull posera framför filmkameran när man leder ett land (har hon inte förresten typ skyldigheten att ständigt kunna närvara vid en kris?)
Men när jag vid skrivbordet sörplar på mitt kaffe och ser bilderna kan jag inte låta bli att undra om jag inte trots allt skulle uppskatta lite festbilder från svenska politiker.
Säga vad man vill om hur lämpligt hela spektaklet kring Sanna Marins festande är, men det bevisar iallafall att hon är en människa av kött och blod. Vad är det man brukar säga... Låt den som är fri från skuld kasta den första stenen? Själv hade jag tyckt det vore ganska skönt att få se ett enda livstecken från någon av de svenska partiledarna vars robotliknande uppenbarelser nu syns överallt. Sättet de alla är proffs på att svara på frågor utan att egentligen riktigt svara på dem. Känslan av tomhet i deras ögon – jag ser ingen själ där, bara en kalkylerad kyla med ett tydligt mål: att vinna valet.
Det finns inte längre någonting att skriva om att känna sig trött och apatisk inför partiernas försök att locka röster som inte redan skrivits.
Men jag tycker det är tragiskt att ingen jag känner upplever stolthet över något parti. Jag minns ett kompisgäng som verkligen brann för Feministiskt initiativ inför valet 2014, men nu lyser till och med deras passion med sin frånvaro.
Det är förstås inte bara partiledarnas fel, men det hade varit så jäkla skönt om någon av dem kunde utstråla någonting annat än plastig kyla. Jag säger inte att jag vill se galna festvideos från Sagerska palatset eller Harpsund. Men bilderna på Sanna Marin visar iallafall att hon är så som folk är. Ibland festar man lite för hårt, tar lite knepiga beslut. Det gäller restaurang- och butikspersonal, byggfolk, advokater, läkare och politiker. Ingen är perfekt – inte ens statsministern.
Jag önskar att det fanns en partiledare i Sverige som vågade lätta lite på slipsknuten, skippa det tråkiga robotsnacket och ge oss lite äkta känslor. I SVT-produktionen "Valet forever" (om någon fortfarande inte kollat så rekommenderar jag att ge detta försök till nyskapande politikerutfrågning en chans – även om P3 Klubben lyckades bättre i våras) kom man nära, men även här är samtliga partiledare alldeles för på sin vakt för att vi ska lyckas känna riktig igenkänning. De är ständigt på sin vakt – vi är ständigt på vår vakt.
Jag tror faktiskt inte det hade skadat någon av deras rykten om man fick se dem festa loss lite någon gång.