”Följer naturligtvis folkhälsomyndighetens direktiv”, så svarade Stureplansgruppen som äger den populära nattklubben Spy Bar i Stockholm i ett mejl till SVT när de blev konfronterade efter helgens öppning. Kritiken flödade från alla håll efter att filmer på tätt dansande personer spreds på sociala medier.
En vecka tidigare fick Kristdemokraternas partiordförande Ebba Busch tugga i sig kritik efter att ha närvarat på en 40-årsfest med tätt sittande gäster. Något hon besvarade med att hon försökte sitta bredvid nära vänner och i övrigt vara noga med att hålla avstånd, rapporterar SVT.
Coronapandemin har med dess restriktioner gjort oss till arga internetkrigare med högafflar och facklor som går bärsärkagång på tangentbordet varje gång en kändis går mot restriktionerna. Det behöver å andra sidan inte vara helt fel i och med att en andra våg av corona just nu sköljer sin misär över Europa. Och inte är det direkt en hemlis att högprofilerade personer eller institutioner med stora följarskaror sätter standarden för sina följare.
Det är okej att man tröttnat på restriktionerna. Vi har levt i ovisshet i snart 7 månader och ingen vet när vi kan återgå till det normala. Men att skylla alla klavertramp på att man försökt följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer är inget annat än löjligt.
Uttrycket har blivit synonymt med att man inte gör någonting fel. Men det betyder absolut ingenting. Går man ut på en inspekterad och godkänd krog, restaurang eller kramar om sin snuviga kompis skiter man i smittspridningen.
Att Ebba Busch säger att hon gjort någon slags laserskann av 40-årsfesten och enbart dansat i säkra hörn är antagligen hennes egen alternativa sanning. Likaså hade inte kändisarna som festade på Spy Bar i helgen allmänhetens allra bästa i åtanke trots att det kanske stod någon trött handspritsflaska i ett hörn någonstans.
Men jag har också slutat bry mig. Och samma sak gäller alla som käkar på lunchrestaurang, bowlar på O’Learys eller plockar äpplen på Hemköp utan plasthandskar. Hade jag blivit konfronterad efter ett barbesök hade mitt spontana svar antagligen varit att det var lagligt att dricka en bärs på stället. Men det är också lagligt att slicka på handtaget till dörren. Det råkar bara vara högst olämpligt och inte minst känns det mycket farligare.
I artikeln "The Climate Change Apocalypse Problem" i tidningen Anthropocene Magazine berättar forskningsdirektören och miljöpolitiska experten Ted Nordhaus om problematiken kring människans miljötänk. Han skriver hur mindre dramatiska obehag som att behöva flytta driver fram miljöpolitiken i det ofta branddrabbade Kalifornien. Medan frågan om den större miljöapokalypsen som förr eller senare kommer drabba mänskligheten inte är lika relevant. Det är helt enkelt för luddigt och obehagligt att tänka på det som komma skall.
Det finns också en anledning till att bilder på cigarettpaket är mer effektiva i att få folk att sluta röka än vad texter som "rökning dödar" har. Budskapet blir förbättrad livskvalitet här och nu – vilket är ett måste för att människan ska orka göra skillnad.
Så länge den dystopiska, obehagliga och luddiga coronapandemin existerar kommer människor som känner sig opåverkade strunta i smittspridningen. Pandemin ger inga svar på vad som kan bli bättre här och nu. Men vi har åtminstone hittat en verbal genväg att slippa ta kritik.