Tillverkarna har hoppat jämfota av glädje över den svenska läroplanen. Och läroplanens emfas på digitalisering har legitimerat ännu mera surftid för de allra minsta barnen.
För kära barnbarn, inte vill ni väl bli som jag?
Lika uppslukat beroende?
Febrigt treva efter mobilen var femte minut?
Vakna mitt i natten med abstinens?
Alltid först fråga hotellreceptionen om wifi-koden. Finns det varmvatten, är kackerlackorna frekventa – vem bryr sig?
Digital first! :
”Finns det wifi och hur är koden?”
Och då gick farmor ändå i skolan i en tid då griffeltavlorna visserligen blivit omoderna – men ändå: Vi var hänvisade till blyertspennor och rutade skrivböcker. Inte en skärm så långt ögat nådde. Om inte fröken drog ned filmduken från taket, dånglade fram en projektor och körde ett bildband eller – partystämning! - rullade igång en brutal naturfilm med någon Bubo scandiacus - fjälluggla - som i närbild glufsade lämlar och möss så näbben knastrade.
Trots denna mycket analoga skolgång har farmor på några få år totalt gått ned sig i nätträsket. Kan knappt läsa en bok längre. Snubblar genast över något som måste googlas.
Storhetstiden som brevskrivare är förbi. Länge bollades ett tiotal brevvänner. Minst ett brev i veckan skrevs för hand innan e-post och Messenger tog över.
Trots skolans många lektioner i ”välskrivning” kan farmor nu knappt skriva för hand. Än mindre uttyda de egna kråkorna. Det är där dinosauriens klor kommer in: Handskrift kräver träning. Den som enbart pekar skärm blir fumlig och stel i fingrarna.
2019 rekommenderade Världshälsoorganistionen WHO att barn mellan två och fem år inte ska sitta framför skärmar mer än max en timme per dag.
Samma år beslutade Sveriges riksdag om en ny läroplan för förskolan som stipulerade att alla barn från ett års ålder ska ”ges möjlighet att utveckla digital kompetens”.
Läroplanens emfas på digitalisering har legitimerat ännu mera surftid. Har hört föräldrar till förskolebarn som tror att skärmar är jättebra, för ”Finns det plattor på föris måste det ju vara för att det är bra för barnen”.
Orionskolan i Visby fick bakläxa av Skolinspektionen förra året eftersom rektorn valt bort skärmar på lågstadiet.
”Vi tror att det är viktigare att de först lär sig skriva för hand" sa rektorn. Som sedan fick göra en omvändelse under galgen och lägga till skärmarbete för gluttarna.
Samtidigt har lärare på både högstadiet, gymnasiet och till och med på högskolan länge vittnat om elever som knappt kan läsa och skriva.
Politikerna som tog besluten hade säkert goda intentioner. Att vi ska bli världens modernaste folk. Ligga i framkant och så. Hade varit bättre om de satt stopp för det omodernaste vi har - friskolorna.
Själv tror jag medieforskaren Jonas Andersson Schwarz på Södertörns högskola har rätt. Han anser att det är kommersiella krafter som drivit på fokuseringen vid digitalisering och skärmar till barn. Tillverkarna som vill sälja ännu mer läsplattor har hoppat jämfota av förtjusning över den svenska läroplanen.
" Handskrift kräver manuell träning. Den som enbart pekar skärm blir fumlig och stel i fingrarna."
För enligt Schwarz finns ingen vetenskaplig grund för att skärmar skulle gynna inlärningen:
”Däremot finns forskning som visar att inlärning bäst sker i samspel mellan öga, öra och hand."
Den som vill lära sig något har mest nytta av att ta egna anteckningar för hand.
Det påstås att den äldre generationen är digitalt förbisprungen. Om det vore så väl. Snarare är farmorsgenerationen hopplöst fast. Inga tolvstegsprogram hjälper längre.
Kan skärmstoppet rädda det uppväxande släktet från att bli analoga analfabeter? Som farmor - och mormor – är jag trots allt hoppfull.