Ibland överraskar man sig själv.
För lika självklart som att andas har det för min del varit att rynka på snoken åt allt vad prydligt vikande, omsorgsfullt strykande och försiktigt persedelvårdande heter.
Nej, in med grejerna i Cylindan, kast över till torktumlaren och så bara : Knöl in i skåpen.
Man är väl ingen hushållsslav, för böveln!
I öronen har hemska historier androm till varnagel från tjuvlyssnande i barndomen ringt. Särskilt den om stackars faster Lisa kändes viktig att göra uppror mot. Under första tiden som nygift förstod hon inte bättre än att mögla till en hemvävd linneduk.
Lisas Stora misstag var att hon lät duken ligga och fukta till sig lite för länge. Vid mangeldags var den inte längre vit. Snarare grön.
Jag blev både arg och gråtfärdig för Lisas skull. För under ytan dallrade en antydan om att hon inte var av det rätta virket. Utan snarare av det porösa, kvistiga slaget. Lite lat. Eller ännu värre: Av den typ som hellre målar tånaglarna än nackar ett par höns, plockar och sveder bort fjädrarna på desamma och därefter från grunden tillreder ett präktigt skrovmål.
Vilket påminner mig om det schweiziska uttrycket "Faulweibekaffe". Den som serverar en kopp snabbkaffe serverar Faulweibekaffe. Faul betyder lat, Weibe kvinna och Kaffe är förstås själva kaffet. Det är inget fel på latkvinneblasket om man som jag är svårt förtjust i pulverkaffe - men ordet säger en hel del om hur och vad som förväntats av oss kvinnor. Mala bönorna, helst för hand. Koka upp inburet vatten, hivat ur en halvfrusen brunn. Sätta fyr i vedspisen med stickor vi själva späntat upp.
Lisas mögliga duk kastade ju dessutom skuggor också på hennes morsa som inte haft vett att driva upp dottern till en duglig tvättstugedrottning.
Med detta i bagaget har jag med nöje, och även på ren och skär trots, möljat in det ena lakanet skrynkligare än det andra i skåpen.
Har jag lidit av detta? Icke. Räknat till år har jag sovit som bäst omanglat.
Men så plötsligt, för något år sedan, landade en begagnad elmangel på förstukvisten. Körde en provtur och blev GENAST fast. Bara känslan av att kunna trycka in nästan hur mycket som helst i skåpen väckte lustarna till liv.
Vilken fröjd och vilken gamman! Nu manglar jag allt som överhuvudtaget går att platta till. För när fan blir gammal kan det mycket väl hända att även en lat kvinna begeistras av den ädla konsten att halvera ett lakan.
Vad blir nästa steg? En obändig lust att krusa örngottsband?