Janssons frestelse. Potatis i förädlad form.
Försäljningen av sättpotatis slår i taket för andra året i rad. I balkonglådor, gamla mjölkpaket, plastburkar, på kolonilotter och i kragpallar växer det just nu så det knakar.
Midsommarsillen står visserligen snart för dörren - men handlar allt detta odlande enbart om att få fram tilltugg till matje och snaps? Eller är det något annat som ligger där i planteringsjorden och skaver?
Vi var inte direkt omfamnande när den först stack upp ögonknopparna på våra breddgrader. En del kallade pluggen djävulens föda. Den växte ju under jord och fanns dessutom inte omnämnd i Bibeln. Bröd och fiskar - ja tack. Potatismos och korv - no way José.
Men man får inte vara petig om livhanken ska klaras. För sedan dess har päronen burit oss ända hit. Tillsammans med korven, då - stoppad med trynen och knorrar. Basföda som hållit Europa på fötter alltsedan spanjorerna hemförde de första knölarna från sina resor i Sydamerika. Där hade inkaindianerna sedan urminnes tider käkat "papa" och hållit sig väl med potatisens gudinna Axomama.
Läser att de spanska conquistadorerna klarade sig undan sjömanssjukdomen skörbjugg via potatisförrådet ombord. Det var så de fick i sig C-vitamin och slapp tandlossning och andnöd.
Tvärtemot vad de tutade i oss i skolan tyckt det inte ha varit Jonas Alströmer som först introducerade pluggen i Sverige. Han var säkert duktig på att äta och göra reklam för rotsakerna, "smakar som tryffel", men först på plan? Nej, troligen inte. Istället tog soldaterna som vände hem från trettioåriga kriget potatisen med sig norrut. Härarna nere på kontinenten hade lärt dem att äta pantoffel, ett ord sprunget ur italienska för tryffel.
Kajsa Warg fann sig snabbt och totade ihop kokboken "Potatiswännen". Ett annat driftigt fruntimmer, Eva de la Gardie, blev först ut som kvinna i Kungliga vetenskapsakademien för sitt nydanande påfund: Hon propagerade för potatisen som råvara till brännvin. Ja, även för att göra stärkelse av pluggen. Men känner man akademierna rätt så vägde nog potatismjölet lättare än akvaviten.
Som förklaring till den stora befolkningsökningen i Sverige under 1800-talet myntade biskopen och skalden Esaias Tegnér uttrycket "freden, vaccinet och potäterna". Soldaterna slapp kriga, prästerna vaccinerade mot smittkopporna och potatisen räddade oss från att svälta ihjäl.
Än idag har Irland färre invånare än före den stora potatissvälten.
När potatisskörden slog fel på Irland runt 1850 dukade en miljon irländare under. Lika många räddade sig genom att emigrera till Amerika. Än idag har Irland färre invånare än före den stora potatissvälten.
Också potatiskravallerna i Stockholm 1917 hade pärerna som förtecken. Matbrist och ransoneringar plågade stadsborna under första världskriget. När folk upptäckte att potatislagren var välfyllda, men merparten handlades på svarta börsen, drog de ut på gatorna i protest. Myndigheterna fick lätta på ransonerandet. Året var trots allt 1917 och det låg revolution i luften.
Numera är vi vana vid att mat från jordens alla hörn finns att tillgå i matbutikerna. Vi behöver inte odla själva. Men kanske har det senaste årets långdragna krisande väckt upp någon gammal halvslumrande gen, en synaps som kopplar lösningen på oår till Bintje och King Edward?
Var det törhända samma instinkt som gjorde att vi förra åren ägnade oss åt ett hejdlöst bunkrande av toapappper? Samma grej, fast tvärtom, liksom?
Människan är outgrundlig. Och blasten skjuter i höjden i samma takt som smiddspridningen.