Carey Mulligan i "Promising Young Woman."
Som man längtat utan att ha en aning om vad man varit ute efter. Smart, knivskarp, galen satir till ettrigt pianoklinkande. Låtar om samtidsfenomen som internet, bekräftelsesjuka, den rika världens dubbla bokföring och ovilja att frivilligt släppa ifrån sig en enda tum av privilegierna.
Den hurtiga förklara-världen-sången där Bos buktalande socka bryter trevlighetsnormen genom att börja tala om folkmord och exploatering - och vips får sig en lektion i uttrycket "man biter inte den hand som föder en" - är strålande.
Så på håret. Och så bra!
Allt framfört med ett glatt humör och en frenesi som inte hörts av sedan Tom Lehrer, den gamle matte-läraren på Harvard, besjöng atombomber, kapprustning och rasmotsättningar till ett ystert hamrande på klaviaturen.
Hade aldrig hört talas om Burnham innan jag tipsades om "Inside", finns på Netflix, från det instängda coronalivet som snudd på drivit honom till vansinne. Redan i tidiga tonåren lade han ut sina ”pubertala musikalkomedier” på youtube och fick snabbt stor publik. Vid 31 är han etablerad som både komiker och skådis.
Upptäckte honom faktiskt två gånger samma vecka. Blev meddragen på bio, på ”Promising young woman”, en titel som inte ingav några större förväntningar. Tänkte ”typisk collegefilm”, men ”lite popcorn kan aldrig vara fel”. Sedan coronan är man svältfödd på nöjen och nappar på allt som bjuds. Desto trevligare att plötsligt sitta käpprak i plyschfåtöljen. Inget är som att få förutfattade meningar slagna på fingrarna. För "Promising young woman" är något så ovanligt som en både humoristisk och nattsvart nagelbitare - med brittiska skådespelerskan Carey Mulligan i huvudrollen som avhoppad läkarstudent.
Burnham spelar till synes välartad pojkvän med inte-så-välartat beteende i bagaget. En riktig rysare. Rekommenderas, finns på SF Anytime.
Har även plöjt Maj-trilogins författare Kristina Sandbergs bok "En ensam plats", om när hon drabbades av bröstcancer. Man blir nyfiken när recensenternas reaktioner verkar intressantare än boken. Antingen är de skrivna med stor distans, som om de vill hålla ämnet mycket långt ifrån sig. Eller så är de jättearga och liksom tävlar med författaren om att vara sjukast.
Största julinöjet har varit Håkan Nessers "Schack under vulkanen". Som rysare är den väl inte mycket att hurra för. Men för oss som inte har så mycket till övers för mord, men gillar Nessers fyndigheter och ordvändningar, är det julafton. Inte minst när han begår karaktärsmord på diverse pompösa kulturkvinnor och dito män. Som den fruktade litteraturkritikern Jack Walde med parnassens högsta svansföring. Att han gjort sig en förmögenhet på att under pseudonym skriva deckare om den erotiskt vidlyftiga privatdetektiven Lorna Lewis håller han för sig själv.
I "Schack under vulkanen" driver Håkan Nesser duktigt med högnästa kulturmän och dito kvinnor.
Vilket för tankarna till annan kulturman som kommer undan med det mesta utan att använda pseudonym. Större fördomsspridare än Evert Bäckström i Leif GW Perssons böcker är svårt att tänka sig. Eller som en deckarläsare årsmodell yngre uttryckte saken:
"Försökte mig på en av GW:s böcker om Bäckström. Jag vill kräkas. Att en sådan kvinnoförnedrare fått så mycket publicitet är skamligt. Han borde inte få synas i tv."
För egen del är jag kluven. Kan inte låta bli att roas av den gamle spjuvern, GW alltså. Självklart går det inte att sätta likhetstecken mellan författare och huvudperson. Men något ligger det i det.