Camilla Läckbergs sommarprat som publicerades på söndagen handlar rakt igenom om samhällets vikthets mot kvinnor och den framgångsrika författarens relation till sin kropp.
Det har redan skrivits och pratats massor om deckardrottningens öppenhjärtiga och starka sommarprat, där hon inte bara beskriver sina personliga viktresor och hur dessa har fått henne att känna sig. Hon delger även lyssnarna en del av de kommentarer hon får utstå från människor som tar sig rätten att kommentera hennes vikt i olika sammanhang.
Camilla Läckberg gör klart att även de tanklösa eller välmenande kommentarerna kan göra lika stor skada på självkänslan som de grova förolämpningarna. Hennes värsta belackare är dock hon själv. "Jag lovar, det finns ingen som har hatat min kropp lika mycket som jag.", säger hon.
Hennes sommarprat i Sveriges radios P1 väcker respekt hos mig på ett sätt som oftast inte inträffar när företrädare för olika kroppspositiva rörelser debatterar dessa frågor.
Jag känner igen mig mycket i det Camilla Läckberg beskriver. Uppväxten omgärdad av negativa kommentarer om utseendet och präglad känslan av att vara en rolig men ful ankunge bland smalare och snyggare tjejkompisar. Kärleken till mat och ointresset inför alla former av träning.
De hemliga drömmarna om att bli mager som kan dyka upp när som helst och insikten om att man ändå inte blev lyckligare när det inträffade.
Paniken och skammen när vikten ökar och kläderna blir för små.
Oförmågan att njuta fullt ut av sina framgångar på grund av sin vikt.
Och så kanske det värsta av allt: att bli idiotförklarad av omvärlden för att man känner så här.
För som vuxen, i övrigt fullt frisk och livsduglig individ ska man sätta sig över korkade tvångstankar om vikt och utseende och börja se på sig själv med nyktra ögon.
Läs gärna Lotta Olssons kommentar om sommarpratet i DN, så fattar ni vad jag menar. Trots att Olsson vill väl blir hon ändå arg på Läckberg. "Hur kan hon, som är så ruskigt populär, ägna så mycket kraft åt att skämmas över hur hon ser ut?", skriver Lotta Olsson i sin recension.
Själv har jag ett fasansfullt minne av hur svårt det är att navigera bland åsikter, kommentarer och komplimanger som handlar om vikten kroppen.
När jag väntade mitt andra barn gick jag upp 20 kilo som inte ville försvinna efter förlossningen. Efter drygt två år satte jag mig på en hård diet och började styrketräna och springa. Och jag blev verkligen så smal som jag bara kunnat drömma om.
Det var då jag mötte en flyktigt bekant kvinna på stan som berömde mitt nya utseende.
Det slog slint, och allt jag kunde tänka var att hon egentligen sa att jag hade varit tjock och ful förut. Så jag sa till henne att det var dumt att kommentera min vikt eftersom min smalhet faktiskt skulle kunna bero på att jag hade cancer. Sedan gick jag därifrån.
Dagen efter fick jag ta emot en rejäl en utskällning av kvinnans make, eftersom jag hade varit så otrevlig. Sedan dess har jag hållit käften när folk kommenterat min vikt.
Därför beundrar jag Camilla Läckberg för att hon tar den här striden.
Eftersom hon är en megakänd författare och mediepersonlighet kommer ännu fler att hitta anledningar att har åsikter om henne och hennes kropp efter detta.
Så varför gör vi inte alla det som Camilla Läckberg förestår i sitt sommarprat:
Bara slutar att kommentera och döma människor utifrån utseende och vikt.