Men det finns ju förstås ett rejält aber med att hylla en tv-serie som "Clark". Den handlar om en verklig, nu levande person som under sin aktiva brottskarriär åsamkat många människor stort lidande.
Inte minst här i Sörmland. 1966 dömdes han för att ha misshandlat två poliser i Eskilstuna och senare samma år var han inblandad i ett inbrott i en cykelaffär i Nyköping som slutade i en tragedi när Clark Olofssons medbrottsling sköt flera skott mot polismannen Ragnar Sandahl, som senare avled av skadorna.
För den som likt jag själv växte upp i Sverige under 1970- och 1980-talen var Clark Olofsson något av en superkändis som de vuxna talade om med en blandning av fördömande och beundran i rösten.
Det är lätt att kritisera dåtidens journalister för att de gav kändisstatus till den notoriske bankrånaren, men man måste sätta in det i 1970-talets kontext. Det var proggens tidevarv och helt i ordning att ifrågasätta till exempel fängelsestraffet. Clark Olofsson lyckades rymma från olika anstalter flera gånger och fick snart en aura av att vara en smart folkhemsdesperado, som gång på gång blåste systemet.
Jantelagen var stark i Sverige på den tiden, och det var tydligt att Clark Olofsson vägrade att lyda den också.
Det var helt enkelt spännande att se hur en person ur arbetarklassen utan kulturellt kapital (och impulskontroll) kunde leva ut sitt storhetsvansinne, ge fingret åt etablissemanget och dessutom ha stor framgång hos kvinnor. På den tiden ansågs det bara vara en merit att bli framställd som en så kallad fuckboy.
Och det är just den tidsandan som Jonas Åkerlund lyckas fånga så träffsäkert med sin mustiga tv-serie, där sanning blandas med lögner, anakronismerna trivs lika bra som de populärkulturella referenserna som det gödslas med.
Manuset är fritt baserat på Clark Olofssons självbiografi "Vafan var det som hände?", men det är uppenbart att författarna tagit sig lika stora friheter som Clark Olofsson själv tycks ha haft för vana.
Humorn och respektlösheten mot nästan allt är seriens stora styrka.
Bill Skarsgård är fenomenal i huvudrollen. Hans Clark Olofsson är förmodligen charmigare, snyggare, gladare och bättre klädd än verklighetens Olofsson. Men han gör inte sin karaktär för sympatisk. Varje gång saker ställs på sin spets i serien visar seriens Clark en total empatilöshet.