Yttrandefrihetens ABC
M – Mänskliga rättigheter
I debatten om yttrandefrihet talar man ofta om att det är en mänsklig rättighet att uttrycka sig fritt.
Att skriva vad man vill. Att kritisera makten. Att ställa sig på torget och ropa ut sina åsikter.
På ett mer tekniskt plan är yttrandefriheten också reglerad i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Närmare bestämt i artikel 19, som säger att:
”Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.”
Det låter bra, och väldigt många länder har också skrivit under deklarationen. Ändå verkar de flesta strunta i den.
Under de senaste tio åren har allt fler stater dragit åt snaran kring det fria ordet. Utvecklingen har gått åt alldeles fel håll.
Hur är detta möjligt?
En förklaring är att en deklaration inte är något bindande dokument. De stater som säger att de ställer upp på dess innebörd kan slänga det i det runda arkivet så snart de kommer hem från FN-skrapan i New York.
Och även i de fall FN har preciserat deklarationen i konventioner, som de stater som undertecknar måste följa, har FN inga som helst möjligheter att straffa de som ändå bryter mot dem. FN är inte den sortens organisation.
En annan förklaring är att de senaste 10-15 åren har inneburit en omsvängning i mångas syn på just de mänskliga rättigheterna. I länder som Kina eller Ryssland uppfattas FN-deklarationen som ett västerländskt påfund, som inte tar hänsyn till andra traditioner och kulturer. I Iran menar makthavarna till exempel att alla former av kritik mot regimen eller dess islamistiska grundprinciper är och ska vara förbjudna, eftersom det går emot den iranska kulturen att tillåta sådant.
Sådana stater plockar gärna russinen ur kakan, de följer och propagerar för de mänskliga rättigheter som passar just dem, och motarbetar andra.
På senare år har vi fått en liknande debatt i Sverige.
Politiker, främst på högerkanten men även inom socialdemokratin, talar om att vi borde prioritera de medborgerliga rättigheterna framför de mänskliga. I grunden handlar det om att dra en gräns mellan dem som är medborgare i Sverige, som ska ha rättigheter, och migranter som kommer hit.
Med argument om medborgerliga rättigheter kan man till exempel argumentera för att slopa asylrätten, eller minska rättssäkerheten för att komma åt gängkriminaliteten. Eller för att papperslösa flyktingar inte ska få sjukvård (rätten till sjukvård är också inskriven i de mänskliga rättigheterna).
Men om vi själva väljer att plocka russinen ur kakan, hur ska vi då kunna hävda att andra länder inte borde göra detsamma?
Där hamnar vi på ett sluttande plan, som ger makthavare i auktoritära länder argument för att fängsla författare och journalister, förbjuda fria medier, stoppa möten och sammankomster.
FN:s deklaration, som antogs 1948, bara några år efter andra världskriget, är långt ifrån något perfekt dokument. Men det är det enda vi har.
Det handlar om att skydda människor från övergrepp, och ge dem rätten till bland annat yttrandefrihet.
Deklarationen är ett vapen i händerna på alla dem som världen över kämpar för just denna frihet.
Den må vara en pappersprodukt, men om vi underminerar deklarationen, då underminerar vi också deras arbete.