Den modeintresserade barnmorskan Trixie agerar mannekäng i nionde säsongen av "Barnmorskan i East End" som visas i SVT och SVT Play.
Den brittiska tv-serien är inne på nionde säsongen. Handlingen, som utspelar sig efterkrigstidens nergångna område Poplar i London, kretsar kring klostret Nonnatus House, som bedriver, mödravård, barnhälsovård och förlossningsvård i grannskapet.
Ett gäng nunnor arbetar tillsammans med en grupp sjuksköterskor, och alla är inkvarterade i klostret. En läkarpraktik är också knuten till verksamheten.
Varje avsnitt rymmer dramatiska människoöden, födslar, andliga spörsmål och mänskliga dilemman. Serien, som nu nått fram till mitten av 1960-talet, skildrar den medicinska och sociala utvecklingen, men speglar också hur värderingar förändras över tid.
Nunnorna och sjuksköterskorna tvingas i sitt arbete brottas med komplicerade frågor som till exempel rör migration, homosexualitet, prostitution, funktionsnedsättningar, kriminalitet, våld i nära relationer, ofrivillig barnlöshet, illegala aborter, könsstympning och rasism. Som tittare får man även följa syrrorna på det privata planet, och deras liv reflekteras ofta i patienternas.
Manuset bygger på barnmorskan Jennifer Worths egna minnen från sitt arbete, och fortfarande, efter nio säsonger är serien värd att följa.
Delvis för att den beskriver ett stycke kvinnohistoria som sällan berättas. Det är de vardagliga hemmafruarnas, småbarnsmammornas, änkornas och fröknarnas liv som skildras. Men framför allt är det så mysigt att avsnitten genomsyras värme och landar i att man i alla lägen kommer väldigt långt med medmänsklighet.
Den barska men godhjärtade Nurse Crane spelas av Linda Basset, en karaktär som får en att sova gott om natten.
En annan sak som sticker ut med den här serien är att man gestaltar människor som utövar religion utan att det känns skruvat. Nunnorna skildras varken som fanatiker eller konstiga. De har sina speciella kläder, följer sina klosterrutiner och hittar stöd i arbetet hos varandra eller i sin tro, men är framför allt väldigt mänskliga.
Jag känner mig alltid lätt om hjärtat efter att ha sett en episod av "Barnmorskan i East End", även när det inte slutar lyckligt.
Kanske för att ingen i serien ägnar sig åt sarkasmer och ironi. Sjuksköterskornas och nunnornas främsta verktyg i vården och omsorgen av sina patienter är att de alltid försöker bemöta dem med respekt och ett öppet sinne. Om de misslyckas slutar det ofta med att de tvingas omvärdera sina åsikter och lägga sina käpphästar åt sidan, något man längtar efter att fler skulle göra i dagen polariserade åsiktsklimat.