Sveriges överbefälhavare Micael Bydén uppmanar svenskarna att förbereda sig mentalt för krig.
Jag kan visst inte få nog av stickade slipovrar, slamrande teserviser och bröd med sylt eller vresiga personer vars hjärtan tinas upp när de får ta hand om barn som evakuerats från fronten.
Sådana härliga ingredienser hittar jag i övermått i två av de bästa tv-serierna som rullar på SVT och SVT Play just nu. Efter fem års väntan kom äntligen andra säsongen av BBC:s storsatsning "World on fire" och nästan samtidigt började SVT visa säsong fyra av "I vår herres hage".
"World on fire" har ett tyngre anslag och handlar om människor i Storbritannien, Polen, Tyskland, Frankrike och USA under andra världskriget. Flera människoöden på olika sidor om fronterna skildras och ibland korsas några av huvudpersonernas vägar. Det är grymt, hårt och otäckt men ändå vackert. Tittarna får både romantik, spänning och action och kanske även nya insikter om hur och var detta enorma krig utkämpades. Och trots allt våld, alla svek och manipulationer som handlingen rymmer har serien ändå märkligt hög mysfaktor. Det är snygga kläder, smarta och gripande intriger och bra skådespeleri av superstjärnor som Leslie Manville, Jonah Hauer-King och Sean Bean, för att nämna några.
Men det är när jag tittar på "I vår herres hage" som jag verkligen ryser av välbehag. Serien bygger på en radda självbiografiska böcker av veterinären James Herriot och utspelar sig i det gudomligt vackra Yorkshire i England. Storyn kretsar kring livet i en veterinärpraktik som ägs av den koleriske änklingen Siegfried som driver verksamheten tillsammans med sin hopplöse lillebror Tristan och James Herriot själv. I hushållet finns även mrs Hall, hushållerska och James fru, Helen.
Den fjärde säsongen utspelar sig i skuggan av andra världskriget. James har kommit hem efter att ha tagit värvning, medan Tristan har dragit ut i strid. I Yorkshire går livet sin gilla gång. Man ser inga bombplan eller skadade människor, men matbristen och oron för anhöriga som tagit värvning lurar hela tiden vassen.
Det väntas på brev och det skrivs brev. Det stoppas strumpor, äts måltider på fasta tider utan överdåd och barn blir oerhört tacksamma över att få en apelsin i julklapp. Alla bär samma kläder hela tiden och nöjeslivet består av enstaka besök på puben eller ortens biograf. Sjukt nog verkar det härligt med det enkla livet och gemenskapen i hushållet och byn och det avleder tankarna på samtidens hotfulla krigsretorik och deppiga nyhetsflöde.
För det är obehagligt mycket som handlar om krig just nu med väpnade konflikter på flera platser i världen.
Kapprustningen börjar alltmer likna kalla krigets och i Sälen pågår rikskonferensen Folk och försvar.
"Det kan bli krig i Sverige" sa civilförsvarsministern Carl-Oskar Bohlin (M) under konventet och statsminister Ulf Kristersson talade om att försvara vårt land "med vapen i hand och livet som insats".
Överbefälhavare Micael Bydén tog i från tårna och sa att vi svenskar "mentalt måste förbereda oss för krig".
Jag vet inte om ett land blir så mycket bättre rustat för krig för att vanliga civila medborgare förbereder sig mentalt för det. Jag tror nämligen inte att det är möjligt.
Det enda man kan vara säker på är att ett sådant krig som Micael Bydén talar om inte skulle se ut som i en romantisk kostymserie från BBC, utan bara innebära en lång räcka fasor som efter en tid skulle bli vardag.