Jag har romantiserat tjugoårsåldern så länge jag kan minnas. Inte minst har det att göra med att mina föräldrars bästa och roligaste anekdoter härrör från tioårsspannet där man ska hinna resa, festa och forma en identitet. Jag blev alltid så fascinerad när de berättade om hur de åkte runt och levde i Australien i en gammal och skrotig likbil, de svettiga konserterna de höll med sitt gemensamma band och det roliga studentlivet innan de forsades ut i den "riktiga" vardagen.
Inte minst såg jag på tv-serier som "Girls", "Vänner" och "New Girl" som målade upp en bild av att man som ung vuxen lyckas finna vem man är, hittar sin själsfrände, pluggar färdigt och påbörjar en karriär (och gärna att man bor på Manhattan i en hundrakvadratslägenhet med billig hyra – helst med en eller två behagliga rumskamrater).
Längtan höll sig i hela tonåren och en dag stod jag plötsligt framför Systembolaget med mitt rosa körkort i hand – redo för att kliva ut i det liv mina föräldrar, samhället och populärkulturen hade ramat in för mig.
Som väntat insåg jag snabbt att det inte blev särskilt stor skillnad. Kanske blev min skäggväxt lite tätare de kommande månaderna – men förutom det var jag precis lika sökande som i gymnasiet. Jag hann dock flytta till en studentstad och plugga i knappt två år. Sedan kom coronapandemin och lamslog precis allt.
Nästa vecka fyller jag 23 – vilket innebär att Sverige omfattats av restriktioner under hela tiden jag var 22. Det har gått bra för mig ändå. Jag har en tillsvidareanställning och en sambo jag har kunnat umgås med under årets dystrare månader.
Men jag råkar också ha en hel hop vänner i min ålder som tog examen lagom till att pandemin slog till, avslutade sina resor de sparat pengar till i flera år eller bara fått uppleva universitetet via Zoom. Kanske är det fräckt att beklaga sig över friska 20-åringars öden. Vi behöver trots allt inte oroa oss över att hamna på IVA.
Ett år motsvarar för 4,3 procent av hela min livslängd för mig. Medan det motsvarar 2 procent – mindre än det hälften – för någon som är 50 år. Kanske är det därför livet, ju äldre man blir, tycks gå snabbare och snabbare. Det innebär desto värre också att 365 dagar betyder väldigt mycket om man inte har så många levnadsår i bagaget. Och samma sak måste gälla för människor som har få år kvar att leva.
Frågan är dock om förväntningarna på de mystiska åren som tjugoåring hade bekräftats utan en pandemi? Visst formas man mycket under tiden som ung vuxen. Men fixeringen kring allt man ska göra och uppleva innan det "riktiga livet" börjar är en skev samhällskonstruktion.
Coronaåret 2020 likaså som de första månaderna på 2021 har varit långa. Det har känts som att sanden i tidsglaset runnit ned utan anledning. Jag och mina kompisar har i detalj planerat alla resor och festivaler vi ska överkompensera med när pandemin är över. Men ju fler presskonferenser som ger dystra besked desto snabbare tickar klockan.
Kanske vore det frigörande för oss alla att punktera den illusionen. Jag säger inte att Hollywood bör sluta producera filmer eller serier där unga vuxna har kul. Men man kanske kan skippa att motivera unga att "passa på" att göra saker innan livet börjar på riktigt.
Man slutar inte lära sig nya saker, ha kul eller testa grejer bara för att man inte längre lockas av att dela rum med irländska backpackers i något billigt vandrarhem på Bali. Inser vi det kan pandemin kanske bli lite mer uthärdlig.