Jag har länge hävdat att man hittar Sveriges bästa blues i Tvärred, i trakterna kring Borås. Där bor nämligen Daniel Norgren. Under påskhelgen släppte han en ny skiva, Wooh Dang – hans sjätte studioalbum i ordningen.
Jag är i skrivande stund inne på tionde lyssningen (minst) och kan utan omsvep meddela att Norgren återigen producerat en riktig håll käften-skiva. En skiva som i sina bästa stunder väver samman klassisk countryblues med amerikansk folkmusik på ett sätt som känns både unikt och oefterhärmligt.
Första gången jag kom i kontakt med Norgrens musik var 2012, i ett dammoln i Borlänge. Jag rörde mig i en stressad klunga om kanske femhundra personer, på väg till nästa stora konsert under musikfestivalen Peace & Love. Jag minns att jag var rätt sur, trött på vassa armbågar och nävar som knuffade på i ryggen. När klungan passerade ingången till en av de mindre scenerna hördes en avlägsen basslinga, okomplicerad med ändå fängslande.
Jag blev nyfiken och bytte spår, lämnade klungan och vek in mot scenen. Basslingan kom från en ståbas tillhörande Anders Grahn – Daniel Norgrens parhäst. Norgren själv var förlorad i ett magiskt gitarriff samtidigt som han kompade sig själv, och Grahn, med en bastrumma. De var mitt i låten ”Let Me Go” från 2008 års Outskirts-skiva, totalt dedikerade både musiken och publiken. Det är fortfarande en av mina bästa konsertupplevelser någonsin. Sedan dess har jag spisat Norgrens musik under oräkneliga timmar, inte minst när jag jobbat på tidningen – under skriv- och researcharbeten, eller på väg till och från jobbet.
Det är i regel inga stora gester som präglar Norgrens musik, och inte heller några stora existentiella analyser. Tvärtom så är det avskalat, både musikaliskt och textmässigt. Vissa – frälsta likväl som belackare – har kallat musiken enkel och naiv. Jag tycker renodlat är ett bättre ord. Det är inget lätt företag att skapa stor musik utifrån någon slags alldaglighet, men Norgren lyckas. Man kan tycka att en textrad som ”use the power in your heart” låter banal – tills man hör Norgren sjunga det.
För mig växer inte håll käften-skivorna på träd längre, inte heller håll käften-konserterna. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att man blir äldre och lite tråkigare, mindre mottaglig. Kanske för att musiken överlag blivit sämre. Som tur är betvingar Norgrens musik de tankarna. Och det är jag tacksam för.