Jag har aldrig haft anledning att grubbla särskilt mycket på evolutionen, men sedan jag fyllde jämnt är det som att någon mystisk fortplantningskraft tagit kontroll över min hjärna. När jag nu träffar barn kommer jag allt oftare på mig själv med att tänka: "Ett sånt vill jag också ha en vacker dag".
Är det mina gener som har insett att det är dags att börja jobba för att försäkra sig om sin framtida fortlevnad? Tanken roar mig. Jag ser mitt DNA som ett arbetslag som närmar sig sin deadline, hur de stressar för att få mig att sätta igång det evolutionära maskineriet innan det är för sent. "Vi måste ändra hans syn på ungjävlar, annars kommer vi aldrig härifrån!"
Jag söker tillbaka i tiden, försöker hitta den exakta stunden när denna förändring ägde rum. Det är som att greppa efter en nål i en oändlig höstack av minnen. Minnen som känns osammanhängande och långt borta, som om de inte vore mina egna utan någon annans.
Jag minns mig själv på en moped i Stockholm 2007 – ointresserad av barn.
Jag minns mig själv i en bil i Idaho 2011 – många drömmar, men inte om barn.
Jag minns hur jag satt i en bar i Frankrike 2016, där en tio år äldre vän berättade att varje gång en person i hennes kompisskara får barn tänker hon: "Ses om typ fem år". Jag minns hur jag skrattade, tänkte på hur bisarrt det skulle vara att känna sig för trött och upptagen med blöjbyte och läggning för att ha tid att socialisera och umgås. Att skippa krogen och istället stanna hemma och pyssla om en liten baby – i fem år!?
Mitt inre DNA-arbetslag måste jobba väldigt hårt, för 2022 känns plötsligt denna idé inte bara rimlig utan faktiskt ganska mysig.
Tråkigt nog finns det ett hinder, en stor inre blockad som gör sig påmind varje gång dessa tankar om föräldraskapet bubblar upp – det faktum att man först och främst måste hitta rätt person att skapa den där lilla krabaten med.
Jag träffade nyligen en av mina bästa vänners föräldrar för första gången. De var uppvuxna långt från den storstadsvardag som deras son och jag lever i, och de blev gravida med min kompis när de bara var 20 år gamla (hisnande tanke: i ett annat universum hade jag kunnat vara far åt en tioåring!)
Jag frågade dem hur de kunde vara så säkra på att de funnit den rätte att skapa familj med vid en sådan ung ålder?
– Vi ställde oss inte lika många frågor på den tiden, svarade en av dem, och satte i och med det fingret på det skeva med att dejta i den digitala tidsåldern.
Med dagens otaliga dejtingappar och möjlighet att byta kärlekspartners som man byter underkläder känns det för mig (och många med mig) helt omöjligt att inte stenhårt granska varje partner inför möjligheten att bilda familj. I den digitala världen är utbudet av potentiella livspartners oändligt – det gäller med andra ord att välja rätt, eller "svajpa" vidare. Samtidigt är abort- och familjeplaneringsdebatterna hetare än någonsin. Jag inser att drömmen om föräldraskapet versus rädslan att välja fel partner är en av alla olyckliga konsekvenser som kommit till följd av alla dejtingappar, och att det oändliga utbud potentiella livspartners som alla internetdejtare möter varje dag kanske är den största anledningen till varför så få 30-åringar faktiskt vågar träffa någon att slå rot med.