Rikspolischef Anders Thorborg höll en pressträff om gängvåldet på fredagen.
Det är knappt jag orkar öppna mina nyhetsappar i mobilen den här dagen.
Precis innan jag somnade läste jag i Dagens Nyheter om Peter i Jordbro som vaknade strax efter midnatt natten mot torsdagen av att en bil kördes rakt in i hans radhus. Tidigare på kvällen hade två personer skjutits i Jordbro, och i bilen satt av allt att döma två personer på flykt efter dådet. Peter befann sig på övervåningen och förstod inte vad som hände, han trodde han var utsatt för inbrott och bestämde sig för att fly via balkongen. När han öppnar dörren är de båda inkräktarna där.
Jag har livlig fantasi men hade aldrig kunnat tänka ut att något sådant skulle kunna hända. För ett par år sedan hade jag heller aldrig kunnat drömma om att inrikesnyheterna helt skulle domineras av rapporter om kriminella gäng som rekryterar barn som torpeder, skjutningar och sprängningar av bostadshus där oskyldiga människor ligger och sover.
Och jag hade definitivt aldrig trott på vittnesmål om att om att barn själva skulle kontakta kriminella nätverk och be om att få mörda för att höja sin status och makt och få pengar till märkeskläder och lyxprylar. På fredagen stod rikspolischefen Anders Thornborg och sa just det vid en pressträff.
September 2023 har varit en riktigt mörk månad i Sverige. När detta skrivs har tolv personer dödats i skjutningar och sprängningar. Politiker och andra opinionsbildare övertrumfar varandra med drastiska förslag och krav på hårdare tag, men ingen tycks ha de rätta svaren på vad man ska göra åt situationen.
"Det är inte en gräns som passerats, det är flera", sa rikspolischefen också vid pressträffen.
Det har han rätt i. Och jag tror inte att jag är ensam om att känna mig nästan avstängd inför varje ny händelse som tar våldsspiralen till nästa nivå. Det räcker nu. Jag vill bara slå ifrån mig. Kanske har jag vant mig. Det skrämmer mig nästan lika mycket som våldet självt.
När jag scrollar genom nyhetsflödet ser jag plötsligt en bild av ett vackert, solitärt träd i en dal i norra England. En 300 år gammal lönn som står intill det antika världsarvet Hadrianus mur.
Bilden är vagt bekant. Jo mycket riktigt, det är kanske Englands mest fotograferade träd. Det var också med i den stora Hollywoodfilmen "Robin Hood: Prince of Thieves" från 1991.
Polis vaktar platsen där det berömda trädet Sycamore Gap fällts i Northumberland i norra England.
På nästa bild ser jag att trädet är nedsågat. Jag läser att en 16-årig pojke är misstänkt, och att hela England kokar av vrede och gråter över förlusten.
Plötsligt känner jag hur mina ögon tåras. Så meningslöst. Såga ner ett oskyldigt träd. Det går aldrig att få tillbaka.
Alla medier i hela världen tycks ha inslag om "The Sycamoor Gap" som trädet kallas. Jag klickar mig runt och bokstavligen vältrar mig i känslorna bilderna på stubben och det fällda trädet väcker i mig.
Är ett träd som fällts mer värt mina tårar än människor som skjuts?
Nej självklart inte. Men det är lättare att ta in.