Yttrandefrihetens ABC
I – som i Isaak, Dawit
Det har gått över 20 år sedan den svensk-eritreanske journalisten, författaren och dramatikern Dawit Isaak fängslades i Eritreas huvudstad Asmara.
Över två decennier.
Tanken svindlar. Vad gjorde du själv på hösten 2001? Hur många år, händelser, födelsedagar och fina minnen har inte kommit och gått sedan dess. Kanske har dina barn vuxit upp. Min äldsta dotter föddes en vecka efter Isaaks fängslande. Hon fyller 21 i höst. Har börjat på universitetet.
Tänk dig sedan alla dessa år i en mörk cell, på ett hårt cementgolv i stundtals stekande värme.
Dawit Isaak greps den 23 september 2001, och faktum är att Eskilstuna-Kuriren var den första svenska tidning som uppmärksammade hans fall.
Han var fri under några dagar 2005, men greps igen och sedan dess har han inte synts till.
Han greps när Eritreas diktator Isaias Afewerki slog ned den politiska oppositionen och fängslade ett stort antal journalister.
Det är så det brukar gå till. Det är alltid oberoende partier och oberoende journalister som ska bort först. De som kan ge en annan bild av verkligheten än diktatorns. De som kan ge röst åt människor som annars tvingas till tystnad.
Det senaste exemplet jag hörde talas om var Nicaragua. Sedan 2018 har landets president Daniel Ortega (ja, samme Ortega som ledde revolutionen mot den USA-stödda Somosa-regimen 1979) tagit total kontroll över landet. Och de journalister som inte fängslats har tvingats i exil.
Det fria ordet får nu försvaras från grannlandet Costa Rica. Därifrån sänds tv och radio och därifrån görs den journalistik som fram tills för några år sedan kunde göras inne i Nicaragua.
Enligt organisationen Reportrar utan gränser sitter det just nu 478 journalister eller mediemedarbetare fängslade över hela världen.
Siffran blir större om man räknar in författare och kulturarbetare.
I Sverige och i vår del av världen betraktar vi ofta sådant som litteratur, teater eller journalistik lite som grädden på moset. Grunden är trygghet och välfärd. Jobb och lön. Sen kan vi tänka på det där lilla extra. Unna oss lite kultur. Lite yttrandefrihet.
Vi tänker ofta att sambandet ser ut så. Att friheten och konsten kommer sist.
Men världens diktatorer vet att förhållandet är det omvända. Det är friheten att skapa och samtala som utgör grunden för det andra. För utan dessa friheter blir det ingen demokrati, och utan demokrati blir det inget av det andra. Inte i längden i alla fall.
Det är därför Dawit Isaak sitter i fängelse sedan nästan 21 år. Och det är därför vi aldrig får glömma bort honom.