Efter studenten valde de flesta av mina vänner att påbörja sina utbildningar direkt.
Själv spenderade jag nästan tio år på resande fot.
Därför var jag betydligt äldre än de flesta av mina kurskamrater när jag till sist avrundade min exil och återvände till Sverige och journalistprogrammet på Södertörns högskola. Många av dem bodde fortfarande hemma. Hade nyss fyllt 20. Passade inte alls in i deras föräldrars designerkök som skymtades i webbkamerornas bakgrund under distansundervisningen.
Själv befann jag mig betydligt närmare 30 än 25, fastklistrad framför studieböckerna i en liten etta. Men en sak hade vi fortfarande gemensamt: vuxna personers sätt att oja sig och säga "men gud, du är så ung! Du har hela livet framför dig!" när de frågade om vår ålder.
Detta var även en fras jag blivit van att höra under mina resor.
När andra svenskar insåg att vi kom från samma land och undrade varför en svensk serverade vid deras bord i södra Frankrike svarade jag att jag befann mig på en själslig resa, att jag inte riktigt visste var jag ville att livet skulle ta mig men att Frankrike kändes okej pour l'instant.
– Men gud, du är så ung! Du har hela livet framför dig, utbrast de som väntat.
Denna reaktion var en konstant i mitt liv fram tills jag var 29 år och 364 dagar gammal.
Men den 365:e dagen skedde någonting.
För det första hade problemen i mitt liv fått sig en annan karaktär.
De var inte längre av det vilsna och utforskande slagen – "jag kan inte bestämma mig för om jag ska fortsätta servera bord i Frankrike eller resa vidare mot spanska guldkusten" – utan kretsade nu om betydligt tråkigare saker. Som när jag blev av med mitt andrahandskontrakt och min Google-historik plötsligt svämmade över med sökningar av slaget "bolån utan fast anställning – hur gör man?"
Andra fraser som allt oftare började dyka upp i datorn var "hur funkar det med pensionssparande", "inredningstips liten lägenhet" och "så beställer du naturvin på krogen utan att framstå som en idiot".
Även privatlivet har tagit sig en annan form.
Grabbmiddagar brukade innebära fulpizza, långburk, och Playstation.
Nu är det plötsligt alltid massa sambos närvarande. Välutbildade, dessutom. Och inga tv-spel.
Middagar med 30-åringarna utspelar sig i snyggt inredda, dyra bostadsrätter med konst på väggarna. Samtalsämnena kretsar nästan alltid kring budgivningar, räntebesked och dramaserier (nästan aldrig längre om porrfilm eller engångsligg). Spontana repliker är nu i stil med: "Hur bra var inte Nan Goldin på Moderna museet?", där de brukade vara: "GTA5 är fan sick".
Men den största skillnaden är vuxnas reaktioner när man berättar sin ålder.
Jag säger de vuxna, för 30-åringarna håller faktiskt med varandra om att det inne i våra huvuden inte skett någon jättestor känslomässig skillnad jämfört med när man var 24.
Om jag eller mina jämnåriga idag berättar för en person som är 50 om något fenomen i livet – "jag vet inte om jag ska stanna i stan eller flytta, om jag ska säga upp mig eller fortsätta jobba" – är svaret plötsligt:
– Mhmm... Fattar... Knepigt. Du är ju inte helt ung längre.
Slutsatsen:
Till skillnad från tidigare spelar det efter 30 inte längre någon roll huruvida man känner sig ung eller vuxen – då är man vuxen.