Vi har alla saker som vi är livrädda att de ska hända.
Somliga drömmer mardrömmar om att råka köra in på en motorväg i fel riktning. Andra om att de ska stöta på en orm på stigen i skogen.
Det kan röra sig om mer eller mindre rationella rädslor, men som i fantasin kan blåsas upp till enorma proportioner.
Själv har jag varit rädd för att jag ska behöva kräkas. (Den som är väldigt kräsmagad kanske ska sluta läsa här, själv fick jag kväljningar av att skriva de följande meningarna.)
Min motvilja mot den helt naturliga processen, som startar när kräkcentrum i hjärnan aktiveras, kanske enligt somliga är barnslig och saknar proportioner. Men det som händer – salivproduktionen ökar och trycket i magen stiger så att den övre magmunnen och matstrupen vidgas och magsäckens innehåll pressas ut – är bland det vidrigaste jag känner till. De gånger jag drabbats har jag känt att jag inte står ut. Där och då har jag bara velat dö.
Därför är en av de värsta mardrömsfantasierna som hemsöker mig att jag ska tvingas spy offentligt, på en restaurang, i en butik – eller på ett tåg. Blotta tanken på den totala kontrollförlust det innebär att bli så utlämnad till reflexer i sin egen kropp är oerhört skrämmande. Att därtill hamna i ett sådant tillstånd bland främmande människor, som nästan garanterat blir väldigt äcklade av att du tömmer magsäcken framför deras ögon, är närmast otänkbart.
Jag har målat upp scenarier i huvudet där jag med tårarna och snoret rinnande försöker städa upp efter mig, allt medan folk flyr fältet, eller där jag bara lägger mig ner på golvet i apati och ser människofötter vars ägare gör allt för att hålla avståndet till byltet på golvet som är jag.
Och nu har det alltså hänt i verkligheten.
Jag hade varit på kurs i Stockholm med ett gäng kolleger. När jag skildes från mina kamrater på Nybrokajen (vi hade åkt färja från hotellet) kände jag inget särskilt. Det var tisdag i rusningstid. Jag hade en timme kvar tills tåget skulle gå och såg fram emot att kila in på NK och kika på modekläder en stund.
Men redan på entréplanet överfölls jag av alla starka parfymdofter och blev tvungen att rusa ut. Kallsvetten kom och den första vågen av illamående sköljde över mig. Den var så stark att jag insåg att det antingen var matförgiftning eller vinterkräksjuka på gång.
Jag fick panik och började överväga mina alternativ. Ta in på hotell tills allt var över? Försöka bekämpa kräkreflexen, gå till centralen och ta mig hem? Jag chansade på det senare. BARA TITTA RAKT FRAM OCH GÅ, intalade jag mig själv.
På Centralen låste jag för säkerhets skull in mig på en toalett tills det var dags för avgång. Sedan minns jag knappt hur jag tog mig ombord på tåget och satte mig ett säte. Jag bara fortsatte att titta rakt fram och försöka andas.
Men till slut blev jag tvungen att kräkas. Och i det ögonblicket hände något i mig. Paniken försvann. Det visade sig att jag faktiskt kunde ta större kontroll över situationen än jag föreställt mig. Utrustad med en nödpåse gick jag till toaletten och hann in precis i tid.
Det var inte vackert. Tårarna och snoret rann. Men jag lyckades städa upp efter mig, tvätta ansiktet och ta mig tillbaka till sätet. I stället för att önska mig bort från denna världen kände jag mig lättad – och kompetent.
Sedan var jag plötsligt hemma och kunde bädda ner mig ett mörkt sovrum.