Serier i true crime-genren brukar kräva att tittaren har rejält med sittfläsk. Tempot är långsamt och berättandet omständligt. Personligen är jag inget stort fan av långa, dokumentära krimserier.
Visst finns det undantag och många upprörande historier därute om felaktigt dömda och/eller brottsoffer som inte fått upprättelse. Det har ju också flera gånger hänt att journalistiska granskningar av brott som presenteras i tv-serieformatet som lyft fram nya bevis eller aspekter på begångna brott så att oskyldiga har beviljats resning eller skyldiga kunnat lagföras. Engagerande javisst, men ofta mycket tråkig tv.
Annat är det med dramaserier som är baserade på verkliga brottsfall. I domstolprotokoll och polisernas utredningar finns sjukt mycket stoff att sätta tänderna i för manusförfattare och kreatörer. Ett par av det senaste årets bättre dramaserier har varit baserade på uppmärksammade verkliga fall. Tänker framför allt på Neflix-serien "Unbelievable" om två ihärdiga poliser (Merrit Wever och Toni Colette), som väljer att tro på ett våldtäktsoffer (Kaitlyn Dever) som hade förmåtts säga att hon har hittat på sin historia.
Just nu visar SVT den brittiska ITV-produktionen "Erkännandet", som handlar om ett av 10-talet mest uppmärksammade rättsfall i Storbrittannien. I huvudrollen ses världsstjärnan Martin Freeman som kriminalkommissarie Steve Fulcher. Han leder arbetet med att försöka hitta den unga kvinnan Sian som försvunnit spårlöst på väg hem från en utekväll år 2011. Steve Fulcher kommer en misstänkt, Christopher Halliwell på spåren. I hopp om att hitta Sian vid liv bryter Steve Fulcher mot vissa formaliteter i det inledande förhöret med Halliwell.
Då får han ta emot ett överraskande erkännande, som leder till att Sian hittas och att även ett annat försvinnande klaras upp. Dessvärre får brottet mot formalian konsekvenser för Fulcher själv och för möjligheten att få gärningsmannen fälld.
Det är dock inte handlingen som gör att jag inte kan sluta titta på "Erkännandet". Här medverkar några av Storbritanniens bästa skådisar. Förutom Martin Freeman även Siobhan Finneran och Imelda Staunton. Den senare spelar en förtvivlad mamma och hennes obotligt hoppfulla karaktär äter sig in i mig för varje scen. När hon kommer till insikt som faktiskt har hänt med hennes dotter växer hon till en person som det både är smärtsamt och gör gott att se.