Nu har den 65:e upplagan av Eurovision börjat – och under tisdagens första semifinal fick vi en aptitretare på hur resterande två sändningar kommer att se ut. Det mest framstående var givetvis den gigantiska publiken (nåja, åtminstone enligt pandemimått) som bestod av 3 500 tätt sittande Eurovisionfans som, helt enligt sedvänja, utstrålade överentusiasm med viftande flaggor och busvisslingar.
Men mäktigt var det. Folkhavets betydelse för tv-underhållning hade jag nästan glömt bort. Bara av att se en närbild på när publikmedlemmar når sinnesklimax av att en holländsk konferencierer påar in en litauisk discogrupp är nog för att göra hela min kväll. Det fick Mellos publikfria men nödvändiga coronalösning att se ut som en fjärt i vinden.
Ytterligare något som jag inte förstått hur mycket jag saknat är Edward af Sillén som i år firar ett decennium som Eurovision-kommentator för SVT:s räkning. Det är trots allt hans distans till tävlingen, uttryckt i tämligen spydig och verbal form, som gör den uthärdlig att se. Parhästen Christer Björkman skulle aldrig, framför hundratusentals svenska tv-tittare, utbrista "Är han 1,37 centimeter lång?" angående en av programledarnas kortare kroppshydda.
Resten av kvällen bjöd på bland annat skohornad litauisk Tiktok-dans, själsdödande slovensk ballad, norska änglar och demoner och ett ukrainskt flöjtrave. Även Måns Zelmerlöw dök upp för tvåhundrade gången, denna gång i ett vågat Zoom-möte, för att avslöja att han – tillsammans med bland andra det finska monsterrockbandet Lordi – ska vara mellanakt under lördagens final.
Det är så långt ifrån allt annat som existerar. Eurovision är som en tumör som bara växer sig större och större på den värdsliga underhållningsbranschen. Den började i Europa, spred sig vidare till Israel och Australien. Och den cell som gör att denna elakartade pansarkrossaren till knöl fortsätter att expandera heter Christer Björkman, som nu även sålt in idén hos amerikanska NBC.
Men den första semifinalens smakprov på årets Eurovision-tappning gav en nödvändig hint av hur viktigt det är att få sin årliga dos av europeisk sensationsschlager. Det får oss att skratta, tycka och diskutera, trots att musiken är bedrövlig. Det bästa med Eurovision är att nästan allt är tillåtet – i vilken annat forum skulle vi annars exponeras för finsk skräckrock eller azerbajdzjansk folkpop?
Vad jag å andra sidan är orolig över är att NBC schemalägger sin "American Song Contest" under hösten – vilket i så fall innebär att vi utsätts för schlager året runt. Jag vet inte vad det kan få för konsekvenser. Men det känns inte alls bra.
Den amerikanska varianten infaller dock inte förrän i 2022, vilket innebär att det fortfarande finns tid för schlagervila under hösthalvåret.
Men nu, till det viktiga: har Tusse en chans att kamma hem årets tävling? Absolut inte. Sverige bleknar i jämförelse med de andra länderna. Det var tråkiga ljus och kulisser redan i Mello, och trots mindre ändringar och nya kameravinklar i Eurovision blev det inte mer kryddigt. Vi har ett skittråkigt bidrag. Det är nog första gången jag blivit besviken över att Sverige gick vidare.
Jag ville se Kroatiens spexigare robotkrigarlåt "Tick-Tock" med artisten Albina bland finalisterna. Men det europeiska folket har sagt sitt – nu förutspår jag förnedring i final.