I den stora skara ur min släkt som samlats för att fira jul var jag i princip den enda vuxna som inte hade barn. Detta gjorde att jag istället kände mig som barn när alla andra vuxna hela tiden tvingades passa upp på sina avkommor istället för att – som de själva hade önskat – slappna av framför brasan med en julmust och en skinkmacka.
Således hade jag svårt att finna njutning i någon av alla de saker som annars gör julen njutbar. Inte ens när jag lekte med barnen lugnade den onda rösten i huvudet ner sig. En röst som sa "ser du inte hur skevt det är att du tar en morgonjogg, de tar hand om barn? Du tar en långdusch, de tar hand om barn? Du sover ut, de stiger upp och tar hand om barn?"
Men jag var fast bestämd att inte låta den där rösten segra.
Jag har fått lära mig att det faktiskt är okej att säga "stopp!" när den dyker upp. Denna jul gjorde jag det till mitt uppdrag att för en gångs skull lyckas med detta.
Med denna inställning satte jag mig ned för att kolla på SVT:s och "Cyklopernas lands" uppesittarkväll, dagen före dopparedagen.
Jag måste säga att jag blev rörd när jag läste att Christopher Garplind genom programmet ville erbjuda svenska folket ett alternativ till TV4:s kommersiella motsvarighet.
Men i takt med att inslag efter inslag betades av slogs jag av att showen framför allt verkade vara en sorts tävling mellan Christopher Garplind, Tone Schunnesson, Elis Monteverde Burrau, Emil Persson och resten i vem som kunde vara mest... Obrydd. Cool och obrydd.
Nästan allt i programmet var stöpt i en sorts nästan oengagerad ironi.
Det här är inte nytt.
Jag noterar samma suckiga, cyniska ton både i program som "P3 Klubben" och hos många av mina vänner och bekanta. Jag ser det på stan och på krogen. Och jag förnimmar det när jag själv – som sällan obrydd och ofta engagerad, exalterad, besatt – krymper i coolhet i deras sällskap.
Varför ses det som cool att vara obrydd?
Jag lyssnar till de inre, hårda rösterna som tycker det är uselt att jag ens kan sitta och njuta av uppesittarshowen istället för att ta hand om barn.
Men jag bestämmer mig för att inte låta dem vinna.
Jag byter till 4:an.
Omsluts av den kommersiella televisionens värme. Ingen obryddhet i sikte.
Och nej, Lotta Engberg och Daniel Norberg är inte lika coola som SVT-gänget. Men heller inte lika bajsnödiga, ängsliga och förödande självkritiska.
Medan "Bingolotto"-hjulen snurrar bestämmer jag mig för att under 2024 heller inte vara det.