Stockholmare håller sig helst inom SL-kortets räckvidd.
Men se, så enkla är inte tingens ordning. I teorin torde sträckan vara precis lika lång åt båda håll. Men teori är som bekant en sak, praktik något helt annat.
Elva mil är betydligt längre om resan startar i Stockholm än om den har Eskilstuna som utgångspunkt.
För i verkliga livet är det minst lika svårt att få en stockholmare att ta sig till Eskilstuna som att baxa en smärre kamel genom ett hyfsat tilltaget nålsöga.
Det är som om huvudstadens invånare sitter fast i ett magnetfält, en omvänd centrifugalkraft som drar mot mitten och håller dem kvar i centrum.
När ens stockholmsvänner någon enstaka gång känner sig extra busiga och generösa och säger "vi kan väl ses på halva vägen"- så är det näppeligen vid Finkarby i höjd med Taxinge kyrka de tänker sig en rendez-vous, det vill säga den plats där det är nästan exakt 5,5 mil åt vardera hållet mellan Eskilstunas centrum och Stockholms city.
Nej, när stockholmare pratar "halvvägs" så betyder det något helt annat än elva mil delat i två. För dem innebär "halvvägs" att de på sin höjd kan sträcka sig till att ta tunnelbana och buss från Södermalm, Hammarby sjöstad eller Lidingö och ända in till rundeln på Stockholms centralstation. I allra värsta nödfall kan turen även gå till någon av pendeltågets allra yttersta utposter. Läs Märsta, Bålsta, Nynäshamn eller Gnesta.
Att ta sig längre ut i spenaten än så tycks vara ett alltför stort företag. Vet inte hur många gånger mina egna stockholmare, som jag visserligen gillar skarpt men ständigt står frågande inför när det gäller deras förmåga till avståndsbedömning, backat ur i sista sekunden och anfört den ena mer genomskinliga förklaringen efter den andra.
Här rycker antagligen en och annan ut till nollåttornas försvar med invändningen att undertecknad, eller möjligen övertecknad beroende på hur by-linen hamnat, troligen är så hutlöst tråkig att stockholmarna helst vill komma undan sällskapet. Och därför tar till det milsvida avståndet som svepskäl.
Men jag är faktiskt inte ensam om att ha observerat fenomenet. Flera av mina E-tunavänner känner likadant. Stockholmarna vill gärna umgås, men det ska helst ske på deras planhalva.
Känner de sig rädda och osäkra utanför tullarna? Är de skraja för att kliva ur komfortzonen där SL-kortet inte gäller och köpa sig en vanlig tågbiljett? Drar de sig för att ratta sina åk längre än till Kungens kurva? Lite ligger det nog i det sistanämnda. Lokalsinne är inte deras bästa gren. Vilket jag insåg när kompisarna från Östgötagatan ringde från Enköping och trodde de var framme.
Eller ligger det något i förra moderatledaren Anna Kinberg Batras famösa uttalande om att "stockholmare är smartare än lantisar" och att de av den anledningen drar sig för att ge sig ut bland oss flåbusar på vischan?
Rundeln på Stockholms centralstation verkar vara vara "halvvägs" till det mesta.
Nej, knappeligen, för då skulle de väl inte ha något utbyte av oss när vi ses på Söders höjder eller vid Nybroplan heller. Men att locka ut dem ur den trygga hålan kräver saftigt bete.
"So you are on the metric?" säger förvirrade amerikaner när man talar om avstånd i kilometer istället för miles.
Ja, Sverige gick över till metersystemet redan 1878. Men det blev uppenbarligen något knas vid övergången den 22 november sagda år. Stockholmarna hängde inte med i svängarna utan blandade ihop måttenheterna så till den milda grad att de tycks tro att 110 kilometer är lika långt som 110 mil.