Gustaf V under borggårdskrisen 1914.
Charles med öronen, tjurskallige maken Philip och den alltid lika nyckfulla lillasyster Margaret.
Har inte på långa vägar betat mig igenom hela serien än, men bäst hittills är avsnittet om den fruktansvärda Aberfanolyckan i Wales, en mix av nutidshistoria och kungliga samvetsförebråelser av allmänmänskligt snitt.
Visst vore det både underhållande och folkbildande att via ett intelligent manus, baserat på allt från fakta till hörsägen och lagom slipprigt skvaller, få följa oss själva och det svenska kungahuset i vått och torrt genom historiens alla vindlingar och fram till förra veckans vaccination på Stenhammar slott i Sörmlands mitt?
Vasaätten och alla Karlar hit och dit fram till och med Oscar II kunde av utrymmes- och uttråkningsskäl hoppas över. Berättelsen borde istället med fördel kunna ta sin början med V Gurras borggårdstal 1914. Alltså i ungefär samma veva som demokratin på allvar började göra sitt intåg i Sverige. Vi var ju bland de sista på bollen i Europa när det gällde allmän rösträtt. Kvinnor fick inte gå till valurnorna förrän 1921, på prick hundra år sedan nu i september.
Det borde finnas hur mycket stoff som helst att ösa ur och samtidigt spegla det moderna Sveriges framväxt med barnbidrag, utbildning åt alla, daghem, pappaledighet – och kvinnlig tronföljd. Allt processat genom en institution lika dammig som ett hyllplan strax innan julstädningen sätter in.
Jag säger inte att kungen, Silvia, kronprinsessan och hela konkarongen inte gör ett bra jobb i de sysslor de är satta att sköta – men snacka om vilken insats för allmänbildningen de skulle kunna göra som rollfigurer i en dramatiserad berättelse om Sverige.
Själva grundförutsättningen är förstås textförfattare som vågar ta ut svängarna och inte väjer för vare sig kaffeflickor, homosexuella utpressare eller nazistanstrukna förfäder. Det sistnämnda verkar för övrigt vara mer regel än undantag i de europeiska kungahusen, där alla är släkt med alla, om man får tro "The Crown".
Allt måste upp på bordet om det ska bli intressant. Det är ingen idé att sätta någon ängslig "Jul med kungafamiljen" –producent på jobbet. Ska det mäta sig med "The Crown" måste det till något mera blodfyllt som blåser liv i kraschanerna och gör våra kungligheter till människor på riktigt.
Klarar vi att ta våra översåtars liv och leverne på allvar? Eller är den hovsamma inställningen till kungahuset det som skiljer oss från britterna?
För det är väl knappast troligt att "The Crown"-producenterna frågat drottning Elizabeth om lov innan de broderat ut hennes liv på Netflix. Ändå är det ingen elak skildring BBC gör av Bettan. Tvärtom får vi oss en hårt arbetande kvinna till livs, en som står still när alla andra stormar.
Olivia Colman som drottning Elizabeth i "The Crown".
För övrigt har jag svårt att sälla mig till de kritiker som upprörs över att kungen gått före i vaccinationskön. Åtminstone tycks hovets agerande klanderfritt, de har varit öppna med att de bett om hjälp av den sörmländska sjukvården. Det som gör mig matt, däremot, är att ingen av regionens potentater har kurage nog att kliva fram och säga: "Beslutet var mitt".
Istället låter Region Sörmland, som i en annan hovkommuniké, hälsa att de inte har någon kommentar.
Vilket i och för sig går helt i linje med hur regionen skött kommunikationen med allmänheten tidigare under pandemin, innan Signar Mäkitalo kom på plats.