Låtarna som vi lyssnade på som 14-åringar präglar oss starkast i resten av våra liv. Det visar en ny forskningsstudie, publicerad i tidsskriften Music & science journal.
Japp. Forskarna bakom den brittisk-franska studien undersökte det psykologiska fenomenet "reminiscence bump", eller minnespuckeln, vilket beskriver hur vi tenderar att lagra och värdesätta minnen från tonåren och tidiga vuxenlivet, i stället för senare perioder av livet.
Resultatet visade att nästan alla av de 500 personer som deltog i undersökningen kände igen låtar från när de var i 14-årsåldern. Det var också de låtarna som framkallade flest minnen.
Det här är den sämsta nyheten jag har fått i år. Vilken musik jag lyssnade på som finnig 14-åring med risig motorik är något jag har försökt att dölja ända sedan min kroppshydda växte ikapp mina armar och jag började se ut som en människa.
Varför spelar det någon roll, undrar du kanske? Jo, för tydligen återgår människan gärna till det nostalgiska och trygga – vilket innebär att låtarna man lyssnade på repeat i åttan alltid kommer ha en speciell plats i hjärtat.
När jag var 14 var artisten Pitbull kungen, Nicki Minaj började klättra på topplistorna och Skrillex rörde om i EDM-grytan som ingen gjort förr. Men samtidigt släppte Frank Ocean, The Lumineers och Mumford & sons några av sina största hits.
Jag tillhörde tyvärr den kategorin av människor vars musiksmaks motsvarighet i materiell form var en halvlitersburk Monster. Den bestod av Linkin Park, Dead By April, Nickelback och dubstep till den graden att jag tror min tinnitus grundar sig i Skrillex debutalbum "Scary Monsters and Nice Sprites".
Det var rått, hårt och passade bra till mitt gamingintresse. Men något år senare, när jag insåg att tjejer fanns, fick jag snabbt göra om mina spellistor och lära mig vad som var coolt och på tapeten. De var inte imponerade av feta gitarriff och snabba dubbelkaggar.
Kanske beskriver låtarna vem man är egentligen. Men varje gång jag försökt sträcka ut en hand, undrandes om någon annan också älskade Nickelbacksångaren Chad Kroegers raspiga röst i tidiga tonåren, har jag bara fått konstiga blickar.
När jag nu sätter på Dead by Aprils "Losing you" efter några år får jag en varm känsla i kroppen. Åh nej.
Jag får leka Don Draper ett tag till.