I höstas beslutade regeringen med stöd av Sverigedemokraterna att halvera det statliga stödet till kulturskolorna i landet.
Från 200 miljoner till 100 miljoner.
Det kan tyckas lite. Sammantaget är det bara några få procent av kulturskolornas budgetar. Större delen av pengarna kommer annars från kommunerna som driver skolorna.
Men 100 miljoner är 100 miljoner, och tycker man det är lite kan man lika gärna ställa sig frågan: varför var det så viktigt för regeringen att göra just den nedskärningen?
Svaret är väl även i det här fallet Sverigedemokraterna. Partiet som gjort kulturpolitiken till sin paradgren vill vanligtvis satsa mindre på den kultur de inte gillar. De vill sopa bort alla formuleringar om jämställdhet och inkludering och istället satsa på sådant som kan fogas till ord som ”nationell enighet”, ”svensk stormaktstid” och ”ärofylld historia”.
De vill bland annat lägga mer pengar på att vårda och marknadsföra svenska fornminnen.
Men alltså mindre pengar på kulturskolan för de barn som lever i Sverige i dag.
– Det är främst pengar till utveckling och nya lärartjänster som kommer försvinna, konstaterade Lärarförbundets Marie Wall Almquist när beskedet kom i höstas.
Ibland undrar jag om de politiker som skär ned på sådant förstår vad det är kulturskolan gör.
Om de förstår hur många barn och unga som tar sina första steg för att lära sig spela instrument, sjunga, spela teater, musikal eller dansa just på kulturskolan.
Om det förstår vilken betydelse det har för hela det svenska kulturlivet.
För kulturskolan är ju både bredd och spets.
Hundratusentals passerar genom skolans lokaler. Många av dem håller på några år, och blir rikare på kunskaper och erfarenheter, men lägger sedan av.
Några av dem är å andra sidan riktigt begåvade och hamnar i den svenska och internationella musikeliten.
Ta Ludvig Göransson, den svenska kompositören och Oscarsvinnaren, som bland annat gjort musiken till Black Panther-filmerna och The Mandalorian. Han menar själv att kulturskolan var hans inkörsport till musiken.
Utan den ingen Oscar.
Låt oss nu hoppas att de där 100 miljonerna inte var första steget på en lång rad av nedskärningar. Låt oss hoppas att kommunerna, trots kärva tider, väljer att gå en annan väg än regeringen.