Donald Trumps beteende före och efter presidentvalet och hans hantering av sanning och fakta toppar listan över saker som borde vara overkliga, skriver krönikör Catarina Nitz.
Vi har nu levt med konsekvenserna av coronapandemin i ungefär tolv månader och även vi som inte har drabbats av allvarlig sjukdom eller har anhöriga som blivit svårt sjuka eller gått bort, har påverkats på många olika plan.
Det har gått så lång tid då vi tvingats inskränka våra sociala kontakter, vårt resande och konsumtion av fysiska upplevelser i form av sport, kultur och restaurangbesök, att det inte längre går att beskriva effekten som att vi är uttråkade och understimulerade. Jag börjar på allvar bli rädd för att isoleringen och bristen på intryck "in real life" har stökat till det i våra hjärnor.
För min egen del är det mycket som känns mindre verkligt nu än för ett år sedan. Det är som om en hinna har lagt sig över vardagen eller som om jag konstant har mina brusreducerande airpods i öronen utan att ansluta dem till någon apparat.
Problemet är att det bara rör sig om en känsla. Utanför coronakokongen fortsätter det att hända en massa saker som borde ha varit overkliga, och som kanske bara har kunnat ske just på grund av att vi befinner oss i ett avtrubbat tillstånd under pandemin.
1. Det främsta exemplet är förstås USA:s expresident Donald Trumps totala förakt för sanning och verklighet, vägran att erkänna sin förlust i presidentvalet och den påföljande stormningen av Kapitolium. I den pågående riksrättsprocessen i den amerikanska kongressen, där åklagarsidans skickliga sätt att bygga sitt case mot Donald Trump med hjälp av korsklippning mellan autentiska filmklipp och bilder från stormningen och Trumps tal och twitterinlägg, berättas om ett händelseförlopp som är så långt bortom all anständighet, vett och sans, att om det hade varit fiktion hade vi sågat storyn och sagt att den inte var trovärdig.
2. En annan sak som borde vara overklig är alla de svenska cheferna som fuskat och gett sig själva och sina anhöriga coronavaccin långt innan folk i riskgrupper eller vårdpersonal fått möjligheten. Kalla mig gärna naiv, men jag såg den inte komma. Känner mig så tacksam över mina grävande journalistkolleger som faktiskt trodde sina ögon och lyfte fram denna nya form av girighet i ljuset.
3. Vurmen för monarkin! Det handlar inte bara om att den lysande brittiska tv-serien "The Crown" fått oss att inse att bakom grannlåten och skandalerna finns människor av kött och blod (fast just i fallet "The Crown" misstänker jag starkt att dikten överträffar verkligheten), utan om att både nu levande och forna kungar, drottningar och prinsessor och prinsar tycks intressera oss som aldrig förr. Det bokstavligen sprutar dramaserier och dokumentärer ur tv:n och prinsessorna Victoria och Sofia beundras stort för allt de gör och klär på sig. Inte ens kungaparets gräddfil i vaccinationskön har kunnat rubba vårt förtroende för denna förlegade institution.
4. Ebba Busch, dammsugaren och den snöiga skogen - visst låter det som en saga för barn, kanske skriven av en influencer med miljoner följare? Men detta är inte fiktion utan ett politiskt utspel i den nyvaknade debatten om Sveriges elförsörjning i form av ett 50-talsdoftande fotografi i sociala medier. Under pandemiåret har Ebba Busch bland annat även ägnat sig åt ur smittsynpunkt tvivelaktiv dans på nattklubb och hamnat i en tvist i en fastighetsaffär. Klart över gränsen för vad jag hade köpt som intrig i en riktig såpa.