För första gången sedan biografrestriktionerna avskaffades är landets största filmfestival tillbaka i full skala. Eller nästan i alla fall, då programmet i Göteborg numera är ett par hundra titlar fattigare än under de pre-pandemiska rekordåren. Som vanligt riktas fokus mot svenska och nordiska premiärer, och festivalens position som årlig mötesplats för filmbranschen tycks ohotad. Själv försöker jag vaska guld bland filmer utan reguljär biografdistribution, och som alltid blir det en blandning av välkända filmskapare och rena chansningar. Om det beror på konstnärliga trender eller mina egna intressen låter jag vara osagt, men i år utkristalliserade sig snart ett tema – vi kan kalla det atmosfärens triumf över berättelsen.
I en tid när film och snart sagt allt konst marknadsförs som Berättelser med stor bokstav, har vi här att göra med verk som nedprioriterar intrig till förmån för detaljerade platsbeskrivningar och sinnlig atmosfär. Oavsett om det rör sig om tågvisslorna, förortsbebyggelsen och de vidsträckta kanadensiska skogarna i "The maiden", eller det walesiska, diminsvepta kråkslottet i "The eternal daughter", står de stämningsmättade miljöerna här i centrum. Albert Serras "Pacifiction" bjuder inom ramen för en knapphändig handling – som kretsar kring kärnvapentestning i Polynesien – på en tät atmosfär av dekadent kolonialliv och dunkel paranoia, spetsat med majestätiska solnedgångar och färggranna drinkar. Åskådaren förblir lika ovetande om de politiska konspirationernas sammanhang som filmens huvudperson, men får i gengäld försjunka i den tropiska atmosfären – som utgör en välkommen motvikt till den småregniga Göteborgsblåsten på vägen mellan Biopalatset och Roy.
Havet återkommer i Helena Wittmanns "Human flowers of flesh", som följer besättningen på ett segelfartyg i Medelhavet och deras strandhugg längs kusterna. Trots en vagt skisserad historia med kopplingar till franska främlingslegionen närmar sig filmen ren abstraktion i sin hantering av materialet, och försjunker helt i vågskvalp och vinande vind, brännande sol och saltvatten, skuggspel och solglitter.
Tagna tillsammans är detta filmer som motsätter sig berättarmässig förlösning, men som i gengäld utgör slagkraftiga påminnelser om att film kan vara något mycket större än en välskriven intrig.